Alunbruket och verkalinjen
Andrarums alunbruk grundades 1637 av Jochum Beck. Bruket var under sin storhetstid vid mitten av 1700-talet Nordens största industri.
Alun utvanns ur svart alunskiffer som förekommer rikligt i berggrunden kring Andrarum. Alunsaltet var en värdefull vara, som användes inom såväl skinnberedning/garvning, papperstillverkning som för medicinskt bruk.
Vid framställningen av alun går det åt stora mängder ved. Redan vid slutet av 1600-talet omtalas att skogen närmast bruket försvunnit. År 1685 kom en kunglig förordning som förbjöd all "onödig och skadlig" avverkning, samt tillverkning av pottaska inom en radie av två mil från alunbruket. Denna förordning gav upphov till "alunbruksdistriktet" eller "verkalinjen".
En karta från 1740 redovisar alundistriktet med alunverket i centrum. Gränsen för distriktet verkalinjen bildar en cirkel avbruten vid kustlinjen kring bruket. Inom distriktet hade bruket förfoganderätt över såväl kronans skogar, de självägande böndernas skogar som by- och allmänningsskogar. Rätten att ha betesdjur på skogen begränsades också. De skogsägande bönderna var tvungna att leverera ved till bruket mot betalning, och avverkning för eget behov krävde tillstånd. Verkalinjen avskaffades genom ett riksdagsbeslut år 1824.
Verksamheten vid alunbruket påverkade kraftigt landskapsbilden inom området. Bruket hade även ett stort inflytande över sina anställda. Vid mitten av 1700-talet bodde som mest närmare 900 personer vid bruket, av dem var 200 direkt engagerade i alunframställningen. Lönen utbetaldes i valuta som endast var giltig i brukets egna affärer. Detta gjorde arbetarna helt beroende av arbetsgivaren.
Ett antal byggnader står bevarade från alunbrukets storhetstid, inte minst den vita magasinbyggnaden och arbetarbostäderna i korsvirke. De stora röda slagghögarna av bränt alunskiffer påminner om industrins storhetstid.
