Maria

"Jag ställer frågorna - svaren har man ofta själv." Anhörigstödjare Maria Jansson träffar många av dem som på olika sätt vårdar en anhörig.

Tomelilla kommuns anhörigstödjare, Maria Jansson, pratar snabbt och livligt, men nu gör hon en paus. För det hon säger är både så enkelt och så svårt.

– Vi måste fokusera på det vi kan påverka – oss själva. Vi kan inte ändra på någon annan hur gärna vi än vill.

Hon går in i varje möte med en anhörig med budskapet att hon inte vill att båda i hemmet - eller i värsta fall hela familjen - ska bli sjuka.

– Och för att det inte ska hända måste man som anhörig ta hand om sig själv också, inte bara den sjuka.

– Vi räknar med att minst en av fem är anhöriga och på ett eller annat sätt vårdar en anhörig. Men långt ifrån alla ser sig som anhörig, och kanske är ordet anhörig också problematiskt, menar hon.

– ”Jag är ju mamma, jag är inte anhörig”, ”jag vårdar väl inte, det är bara det att jag är vaken hela nätterna och försöker lindra hans ångest” eller ”det är inte så farligt, jag har vant mig” är scenarier hon många gånger mött.

Först fokus på äldre

I kommunen har hon arbetat sedan 1996 och sedan 2005 med anhörigstöd. Det är ett val hon menar ligger nära den hon är som person. Hon vill alltid se människan och hjälpa på det sätt hon kan.

– Då, i början, låg allt fokus på anhöriga till äldre. Jag var ett stöd för den anhörige så att den äldre skulle kunna bo kvar hemma. Det är fortfarande en del av verksamheten men den har breddats väldigt mycket. I dag jobbar jag med alla som på något sätt vårdar en anhörig som är över 18 år.

Det kan handla om demens, olika NPF-diagnoser eller olika typer av missbruk.

Henne jobb handlar också om att göra hela kommunens verksamhet anhörigvänlig men även om man kommit långt finns det också ett extra behov hos många.

– Ibland söker man sig själv till mig, ibland har man tagit kontakt via vårdcentralen eller socialtjänsten. Jag har tystnadsplikt och dokumenterar inte, det är bara vi och personligt ombud som jobbar så.

När de spelreglerna ligger på bordet är det många som öppnar sig direkt i samtal med Maria Jansson.

– Det finns ett oerhört stort behov av att berätta sin historia utan att någon tycker något. Egentligen är jag bara en medmänniska som lyssnar. Jag ställer frågorna, svaren har man ofta själv. Men jag kan se situationen utifrån och ofta är den bilden en ögonöppnare för den anhörige.

En central del i den anhöriges situation är att hitta möjlighet till återhämtning. Tillsammans med Ystad, Simrishamn och Sjöbo kommuner anordnas olika återhämtande aktiviteter regelbundet. Till exempel samlades man i skogen i Ystad för att uppleva skogsbad.

– Ett sådant event kan också vara en väg in. Man kanske går dit och tänker att man inte är anhörig men på plats inser man att ”det är jag ju visst!”.

Maria Jansson finns också på plats ute i samhället, på exempelvis Tomelilla marknad, på pensionärsträffar, föräldramöten och andra träffar.

Hitta strategier

Maria Jansson kan träffa anhöriga i deras hem, på en neutral plats eller ibland för en promenad.

– Jag ställer frågor och tillsammans hittar vi direkta och indirekta insatser. För den anhörige kan det handla om att bli lotsad till en anhöriggrupp eller att vi fortsätter att ha samtal. Men jag kan också hjälpa dem vidare så att det kan bli verklighet med till exempel växelvård, avlösning eller andra insatser för den som är sjuk.

– Mycket handlar om att hitta strategier. Hur kan man som anhörig säga nej utan att det äter upp en? Hur gör man för att välja en kort skogspromenad för sin egen skull före att fortsätta ta hand om någon? Jag säger det igen, vi vill inte ha två sjuka. Och det är vad som händer om man inte får återhämtning.

Prisad för sina insatser

Maria Jansson brinner för sitt jobb men hon är också noga med att släppa jobbet när hon kommer hem. Där väntar familjen och djuren på gården. Och några minuter bort finns hennes allra första barnbarn.

-Det är med familjen jag får min återhämtning. Och att lyssna på hästarna som tuggar i stallet är magiskt, konstaterar hon.

Hon har lärt sig att hon måste släppa jobbet, inte minst för att kunna hjälpa fler.

– När jag går in i ett nytt samtal kan jag inte ha något annat med mig in. Men det är kart att det genom åren har varit tillfällen då det inte har gått. Ibland är det så speciella omständigheter och jag är bara människa.

Häromåret uppmärksammades Maria Jansson som Årets brobyggare när Tomelilla kommun delade ut medarbetarutmärkelser.

– Jag blev jätteglad! Jag får regelbundet återkoppling från anhöriga och jag vet att jag gör skillnad, det är väldigt fint. Men att även få uppskattningen från arbetsgivaren betyder mycket.