Gårdlösaleden

Den sällsynta och starkt hotade arten tjockskalig målarmussla (Unio crassus) finns i den del av Tommarpsån som sträcker sig från strax söder om Gärsnäs och upp till Smedstorpsdammen. Arten är fridlyst, vilket innebär att man inte ens får lyfta upp den ur vattnet.

Den tjockskaliga målarmusslan kan bli ca 70 år gammal och blir vanligtvis 4-7 cm lång. I Tommarpsån är de flesta musslorna mellan ca 5 till 8 cm långa, vilket tyder på att musslorna i ån är relativt gamla. Endast några få yngre individer har påträffats. Detta innebär att flera årsklasser saknas och att föryngringen inte fungerar i ån. Målarmusslans överlevnad hotas främst av förändringar i miljön, såsom försämring av vattenkvaliteten, borttagande av skuggande träd, rensning av vattendrag och låga vattenflöden under sommartid.

Fornlämningar

Alnabjärs skeppssättning

Gravfältet på Alnabjär utgrävdes 1972 i samband med de arkeologiska utgrävningarna inom det s.k. Gårdlösaprojektet. Utgrävningarna visade att det funnits bebyggelse på Gårdlösaåsen under så gott som hela järnåldern. På höjden fann man gravar, stensättningar och resterna av en skeppssättning. Skeppssättningen är från vendeltiden, år 550-800 e.Kr. Endast fyra resta stenar återstår av den forna skeppssättningen, som placerats högt för att synas vida omkring. Utanför skeppssättningen mot söder finns ett flertal mindre runda och ovala stensättningar från järnåldern.

Enligt sägnen är skeppssättningen rest över en kämpe, Kung Alne, som gett berget namnet Alnabjär. På en avsats i södersluttningen av berget, skall det ha stått fyra stenar som markerat Drottning Gyas grav, maka till Kung Alne.

Skeppssättningar och domarring

Under de arkeologiska utgrävningar inom det s.k. Gårdlösaprojektet, som startade 1963, påträffades husgrunder, flatmarksgravar, lämningar från en kultplats samt ett antal stensättningar. De man i folkmun kallade "Domarringarna" är från järnåldern och består av: en större skeppssättning med 15 stenar, en mindre skeppssättning med 16 stenar, varav en sten i mitten och en domarring med 10 stenar.

Vid utgrävningarna påträffades gravar både utanför och innanför ringarna. Sannolikt var ringarna från början gravar och de flesta tillkom under järnåldern. Under medeltiden kunde gravarna sedan användas både som kult- och offerplatser samt vid rättsliga förhandlingar. Namnet "domarring" kommer från den relativt allmänna uppfattningen att domarringar var tingsplatser och är benämning på en ofta cirkelformad stensättning.

Silverflickans grav

Om man går några hundratal meter i nordostlig riktning bort från skeppssättningarna, finns obetydliga rester av en gravplats från järnåldern. Graven utgrävdes år 1949 och innehöll resterna av en ung kvinna och hennes gravgåvor. Graven låg i sand och täcktes av två stora kalkstenhällar och många mindre block. Ursprungligen hade kvinnan troligen begravts i en träkista, men den fanns det bara vaga spår efter.

Med sig i graven hade hon fått ett ornerat keramik kärl, två fibulor i brons och två i silver, en nål av brons, 21 pärlor av glas, en benkam och ett nålhus av ben. Lerkärlet är så likt ett annat lerkärl funnet vid Simris, så man misstänker att bönderna vid Gårdlösa och Simris måste ha haft kontakt med varandra. På en av silverfibulorna fanns en inskription i runskrift – EKUNWODZ. Inskriptionen härstammar från 200-talet, vilket gör den till en av Sveriges äldsta runinskriptioner.

Innehållet i graven finns på Historiska museet i Stockholm. I åkermarken runtomkring finns rester av flera stensättningar från järnåldern, bl.a. en fyrkantig stensättning och några domarringar. Eftersom marken runtomkring är odlad får man inte beträda den utan markägarens tillstånd.

Gårdlösa brydestuga

Gårdlösa brydestuga byggdes troligen efter enskiftet 1831-1833 och revs 1885 då den ansågs obehövlig. En brydestuga användes för att torka linet innan brytningen, d.v.s. krossning av stjälkarna. När linet torkades var eldfaran stor, därför låg ofta byns brydestuga inbyggd i en backe en bit från byn. Den hade väggar av sten och innehöll två rum. Eldstaden fanns i det rum som låg ingrävt i backen och där eldades med torv, som glöder och värmer utan nämnvärd låga. Linet sattes in på en ställning över eldstaden och torkades. Därefter bars linet in i det andra rummet och brytningen kunde påbörjas.

I Skåne odlades linet allmänt ända tills bomullsindustrin gjorde odlingen nästan överflödig. På Österlen odlade man lin ända in på 1880-talet.

Konstnär Frans Lindberg

Frans Lindberg föddes den 13 oktober, 1857 och är känd som målare och bygdeskildrare. Han gick i skolan i Gårdlösa och så småningom blev han målarlärling. Efter tiden som lärling for Frans både till Stockholm och Berlin och arbetade som målare under några år. På våren år 1885 startade han en målarverkstad i Smedstorp som han senare överlät till sin son.

Lindbergs teckningar och tavlor spreds främst hos bönderna i hemtrakten, men när han så småningom blev "erkänd" kom hans tavlor även att hänga på Nordiska Museet i Stockholm och visas på utställningar i Paris och Bryssel. Idag finns en utställning på Kulturhistoriska museet i Lund och på Österlens Museum i Simrishamn.

Tillverkning och industri

Kalvahagens stenbrott

Smedstorps socken har enligt historien haft de flesta flisbrott, som varit lättåtkomliga. I området finns ett flertal mindre kalkstensbrott. Stenen är väldigt rik på kalk och ligger i horisontella lager, vilket syns tydligt i de gamla brotten. Den siste stenhuggaren Nils Håkansson bröt med handkraft flissten ända fram till slutet av 1970-talet. Stenen användes bland annat till trädgårdssten, murar och trappor. I ett av stenbrotten som heter Gårdlösabrottet, fick alla jordägare skrivna i Gårdlösa bryta flis. Än idag är det tradition att manfolket i Gårdlösa samlas för "gille" den 1 maj varje år vid Gårdlösabrottet.

Stora stenbrottet

Man hade i början på 1900- talet planer på att starta en cementfabrik i det stora stenbrottet som också kallas Ignabergabrottet. Området avstyckades från Smedstorps gods och fondmäklare A. Faugust i Stockholm köpte det. Han hade beställt maskiner från Tyskland, men första världskriget satte stopp för projektet.

År 1916 köpte AB Portland området och från slutet av 1920-talet och hela 1930-talet bröt man kalksten här. Kalkstenen fraktades i obearbetat skick från schaktet och vidare till Ignaberga på en smalspårig järnväg. I Ignaberga förädlades kalkstenen till cement och jordförbättrings medel. Stenbrottet fick då benämningen Ignabergabrottet.

Kalkugn

Längs norra delen av leden har det funnits en kalkugn. I kalkugnen brändes kalksten för att få fram bränd kalk (osläckt kalk). Ugnen var i bruk under 1800- talet och hade en rund form, ca 6 meter i diameter och hade en öppning på 2-3 meter åt sydost. Det finns ett samband mellan kalkugnen och stenbrott som finns vid Sillavadsån. En transport av kalksten har troligen gjorts till kalkugnen.

För att kalkstenen ska övergå till bränd kalk måste koldioxiden drivas ur stenen. Denna process börjar när temperaturen är över 800 grader. I botten på ugnen lade man in två kanaler med ved, ovanpå varvades skiffersten och kalksten. Man tände på veden som sedan fick brinna kontinuerligt i 2-3 dygn. Efter 3 dygns eldning återstår mindre än 1 % koldioxid i den brända kalken. Man slutar då stoppa in ved, så att elden slocknar. Därefter får ugnen stå och svalna i ett dygn innan man plockar ut den färdigbrända kalken, som då har förlorat nästan halva sin vikt och blivit vit. För att kunna använda den osläckta kalken till murning eller målning måste den släckas. Detta sker genom att man under omrörning blandar ner den osläckta kalken i vatten.

Torvtäkt

Intill Listarumsåsen finns ett område där det en gång funnits en sjö, Tunbysjön, som senare blivit en torvtäkt. Linnés beskrivning av en torvtäkt låter så här: "där folket skuro sin torv i kärret på de ställen, där deras förfäder fordom metar sin fisk". Torv består framförallt av rester från växter som en gång levt på platsen. I vanliga fall bryts sådana växtrester ner och försvinner, men det som händer när torv bildas är att syretillgången är otillräcklig och nedbrytningen därför inte kan ske fullständigt. Bristen på syre beror på att marken är sank och vattenmättad.

Nils Nilsson köpte mark 1917 och byggde gården Nyhem, där bostaden finansierades av intäkterna från torvbrytningen. Området dikades och sjön, där det tidigare funnits bl.a. gädda, blev delvis torrlagd och i den mossmark som fanns kvar bröts torven. Maskinen som pressade ut torven drevs av en ångmaskin och torven kom ut som långa korvar. Den lades på plank och drogs upp på en räls till ett område som var mera höglänt för att ligga och torka. Det fanns torv till torkning på ett område av ca 7 tunnland. Torvbrytningen sysselsatte 16 – 17 personer när den var som störst.