Här kan du läsa om några av våra bevarade kulturminnen, byggnader karakteristiska för den skånska landskapsbilden, såsom korsvirkesgårdar, möllor och herresäten.

Särskilt välbevarade byggnader som är tydliga exempel på byggnadsstilen från en viss tid kan skyddas av länsstyrelsen som byggnadsminne med stöd i kulturminneslagen. I Tomelilla kommun finns åtta byggnadsminnen – Agusastugan, Bollerups borg, Bondrumsgården, Glimmebodagården, Sillaröds skvaltkvarn, Tomelilla byagård, Tunbyholms slott och Övraby mölla.

Slott och borgar

Mitt i Bollerups Lantbruksinstitut och Naturbruksgymnasium ligger Bollerups borg på en holme omgiven av vallgravar. Borgen fick sitt nuvarande utseende på 1490-talet, men delar av borgen kan vara bevarade från 1300-talet. Stenborgen är vad som återstår av en fyrlängad försvarsborg med försvarstorn och tjocka murar.

På bottenvåningen och ovanvåningen finns under kalken dekorativa väggmålningar som på flera ställen har frigjorts. Målningarna på ovanvåningen gjordes på beställning av Barbara Brahe på slutet av 1400-talet, och består av helgongestalter och draperimålningar.

Bottenvåningen och källarvåningen kännetecknas av murade takvalv och kraftiga stenpelare.  På källarvåningen fanns bagarstuga och brygghus.

Borgherren och riksrådet Oluf Stigsen Krognos höll 1502 ett omtalat bröllop på Bollerup när han gifte bort sin dotter Magdalene med Tage Axelsen Brahe till Tosterups slott. Bröllopet var storslaget och räkenskaperna för festen finns fortfarande kvar.

Drygt 20 000 liter tyskt öl och renskt och franskt vin dracks under festen. Därtill bryggdes troligtvis eget öl på gården. Kött från fyra kor, tio oxar, fyrtio lamm och åtskilliga svin tillreddes. Fisk, smör och honung och vilt från de egna markerna serverades också. Bruden var klädd i gyllensammet med hermelinkanter, och på huvudet hade hon en pärlhuva och en brudkrona.

1818 köptes Bollerup av kung Karl XIV Johan som arrenderade ut godset till Tage Ludvig Sylvan. Efter kungens död 1844 fick Sylvan köpa Bollerup. Tage Ludvig Sylvan var lagman och borgmästare i Ystad. Genom handel och genom sitt giftermål med kommerserådets dotter, Fredrique Lundgren, byggde han upp en ansenlig förmögenhet. Därav uttrycket ”rik som Sylvan”.

Efter sin tid som borgmästare ägnade sig Sylvan åt att modernisera jordbruket, bland annat genom att köpa in moderna maskiner från England. Genom sitt testamente bildade Sylvan stiftelsen Lagmannen Tage Ludvig Sylvans Lantbruksinstitut Bollerup, som sedan 1902 driver Bollerup som en lantbruksskola. Sylvan dog 1879 och ligger begraven i Ystad.

Tosterups slott har en lång dokumenterad historia som innefattar många intressanta historiska figurer. Den första dokumenterade ägaren var Axel Eskilssen Mule som ägde godset i början på 1300-talet.

Runt år 1440 köptes slottet av Tyge Pedersen Brahe som blev den första ägaren i ett långt led från ätten Brahe. Under en period i sin barndom bodde även den kände astronomen Tycho Brahe på slottet, tillsammans med sin farbror Jörgen Brahe och hans fru Inger Oxe.

När den siste ägaren av ätten Brahe dog år 1640 köptes godset av hovjunkaren Tage Ottesen Thott, känd som ”Skånske kungen” p.g.a. sitt inflytande och sina rikedomar. I slutet av 1600-talet ägdes gården av Rutger von Ascheberg, en man aktiv i försvenskningen av de tidigare danska skåningarna.

Godset gick vidare till släkten Barnekow när Aschebergs dotter Margareta på Vittskövle gifte sig med Kjell Christoffer Barnekow. I slutet av 1700-talet köptes Tosterups slott av greve Johan Sparre för att år 1832 gå över till släkten Ehrensvärd som äger godset än idag.

Borgen hade troligen sitt ursprungliga säte några kilometer åt nordväst där Vallen – en ruinkulle – idag ligger. Tosterups slott har under årens lopp fått behålla sitt senmedeltida utseende trots flera om- och tillbyggnader.

Borgens huvudbyggnad blev färdigbyggd omkring år 1500 under Tyge Axelsen Brahes* ledning. Tornet lär vara en av de äldsta delarna av borgen. Den byggdes troligtvis någon gång efter 1483 när förbudet mot att uppföra befästa hus upphävdes.

Det fyrkantiga, fem våningar höga försvarstornet var från början fristående, men i mitten av 1700-talet byggdes det samman med borgen. Tornet är synligt från havet och kunde med hjälp av en lykta under många år användas för att varna fartyg för sandrevlar.

Runt hela borgen löper en vallgrav. Över vallgraven gick ursprungligen en vindbrygga som ersattes med en fast bro på 1800-talet.

(*Tyge Axelsen Brahe gifte sig med Magdalene Krognos på Bollerups borg där de höll en bröllopsfest som har gått till historien för sitt överdåd.)

Tunbyholms slott ligger på en holme omgiven av Tunbyholmssjöns vatten. Sätesgården Tundby omnämns redan i texter från början på 1400-talet, men låg då intill byn med samma namn. Troligen flyttades gården till holmen i sjön i slutet av 1400-talet, där den lättare kunde försvaras från angrepp.

Slottet, där det står idag, började byggas 1634 och bestod ursprungligen av tre längor runt en borggård med en mur som slöt den annars öppna västra sidan. Slottet har ändrat utseende många gånger under årens lopp – från renässansborg till dagens slottsanläggning i klassicerande stil. Inte förrän på 1830-talet fick slottet sitt nuvarande utseende.

Den östra längan revs redan i början på 1700-talet. Den norra längan fick stå kvar och är än idag slottets huvudbyggnad. Mittenpartiet på den södra längan revs år 1732 och står idag som två fristående flyglar framför huvudbyggnaden.

Norr om slottet ligger fornlämningar som enligt vissa forskare kan vara rester av den ursprungliga sätesgården. Från holmen till fastlandet går en kraftig stenbro som förr förenade godset slottsdel med jordbruket och lustträdgården.

Hela miljön kring slottet har ett stort kulturhistoriskt värde och skildrar det skånska slottets historia från sätesgård till 1800-talsslott.


Möllor och kvarnar

Med fem forsar med en sammanhängande fallhöjd på 23 meter är Hallamölla ett av Skånes högsta vattenfall. Här trivs fåglar som strömstare, kungsfiskare och forsärla. Verkeåns forsande vatten har sedan medeltiden nyttjats av människor här på platsen. Längs ån har det legat många manufakturanläggningar (fabriksdrift med tillverkning för hand) såsom vadmalsstamp, färgeri och flera mjölkvarnar. 

Hallamölla kvarn har en historia som sträcker sig tillbaka till 1400-talet. Det nuvarande kvarnhuset är från 1850-tal och uppfört i korsvirke med svartmålat timmer och fack av tegel. Hjulhuset med röd lockpanel är troligen från omkring 1910. Kvarnen var i bruk fram till 1949 och utgör än idag en fullt fungerande kvarnanläggning. Hallamölla kvarn förvaltas av Albo härads hembygdsförening som årligen öppnar upp och demonstrerar kvarnen för besökare.

På 1850-talet arrenderade Anna Andersson och hennes make Nils Larsson både Hallamölla kvarn och Hallamölla stampkvarn, som låg en liten bit därifrån. Stampkvarnen var anledningen till att Anna fick smeknamnet Anna Stampa. Om Anna Stampa berättas att hon var ett rivande fruntimmer. Hon klädde sig i byxor, rökte cigarr och drack konjak och kunde dansa som få. Hon var dessutom en driftig affärskvinna och bedrev en affärsverksamhet vid sidan om kvarnrörelsen. I sin affär sålde hon handvävda schaletter och hembakta kakor bland annat.

Anna Stampa och Nils Larsson hade två söner. Anders som kom att arrendera kvarnen efter faderns död år 1876, och Truls som liksom många andra vid den här tiden sökte lyckan i Amerika. I Amerika bytte Truls namn till Tomas och det ryktades att han grävt guld i Kalifornien.

Hur som helst kom han tillbaka till Hallamölla år 1863 efter 14 år i Amerika. Då utvecklade han sin mors affär till en grossiströrelse. Han handlade med specerier, manufakturvaror, garner, järn, krut och sprängämne. Affärerna gick lysande och Tomas blev en förmögen man. År 1875 lät han uppföra det nya boningshuset. Här höll han glada fester med dans och musik på verandan med utsikt över ån. Festerna var mycket omtalade och uppskattade och man sa att Tomas inte gjorde någon skillnad på fattig eller rik.

Tiderna förändrades i början av 1900-talet. Efterfrågan på Tomas Nilssons varor minskade i takt med att alunbrukets verksamhet minskade och många flyttade ifrån bygden. Samtidigt etablerades nya affärer i stationssamhällena som väste upp längs järnvägarna och Hallamölla låg alldeles för avsides för att kunna konkurrera med dem. Tomas Nilsson dog utfattig på Hallamölla år 1917.

Ner mot ån ligger resterna av en vadmalsstamp som funnits här på platsen. En vadmalsstamp användes för att valka ylletyger. Tyget veks ihop likt ett dragspel och lades i trätåg med varmt vatten. Stockar, som satts i rörelse med hjälp av vattenkraft från ån bearbetade sedan tyget. Otvättat ylletyg innehåller fett som utsöndras av det varma vattnet. Genom den mekaniska bearbetningen i kombination med det varma vattnet och tygets fett skapas ett tjockt ylletyg som kallas vadmal.

De första vadmalsstamparna kom till Sverige på 1500-talet. Då stampades tyget dock av människofötter. På 1800-talet ersatte de vattendrivna stamparna successivt de mänskliga stamparna.

Det finns två typer av väderkvarnar i Sverige; stubbamöllor och holländare. Vid en stubbamölla vrids hela möllan, medan på en mölla av holländaretyp vrids endast den övre delen, den så kallade hättan. Övraby mölla är en holländare som dessutom är självdrejande, vilket innebär att den automatiskt ställer in sig rätt mot vinden.

Möllan och möllebostaden byggdes 1887 av möllaren Ola Andersson med hjälp av möllebyggaren Anders Östberg. Efter Ola Andersson togs driften av möllan över av hans son Anders fram till 1943 då driften övertogs av Nils Broomé. Nils Broomé malde med vindkraft ända till 1974 då han sålde möllan. Han var då den siste möllaren på Österlen som körde i kommersiell drift med vindkraft. 1974 övertogs möllan av den nybildade föreningen Övraby mölla som sedan dess varit möllans ägare och vårdare.

För att få ut kraften av vinden måste man sätta segel på möllans vingar. Detta görs genom att man frilägger bromsen genom att dra i kedjan som sitter i den vita bommen som sticker ut från hättan. Sedan drar man ner en vinge i taget mot segelbanan, som går runt hela möllan. Därefter är det bara att klättra upp och göra fast ett segel i taget. Sen är det klart att släppa bromsen och möllan börjar snurra, under förutsättning att det blåser.

Genom möllans portar körde lantbrukarna in med häst och vagn. Därefter hissades säckarna med säd upp till översta loftet med hjälp av en hiss som drevs med vindkraft. När lasten var upphissad körde man ut genom porten på baksidan. Sen var det antingen att vänta tills säden var mald, och då kanske dricka kaffe inne hos möllaren, eller så körde man hem för att komma tillbaka senare efter mjölet.

När man stiger in i möllan kommer man först upp till andra våningen i foten. Där lagras spannmålssäckarna. Därefter kommer vi upp på ”maleloftet”. Det är där man maler böndernas säd. Härifrån gård man ut på segelbanan där man når vingarna.

När man frilagt bromsen och med hjälp av en lång stör med krok i ändan dragit ner en vinge, når denna ända ner till golvet, så det är lätt att klättra upp och fästa seglet. Därefter för man iväg den vingen och drar sedan ner nästa vinge. Så fortsätter man tills alla vingar är påseglade.

Inuti möllan kan möllaren reglera hur hårt stenarna ligger mot varandra och därmed ställa in hur finmalt mjöl han vill ha. Ju mer det blåser desto mer säd kan han mata på och därmed få högre kapacitet på kvarnen.

Skvaltkvarnar har använts sedan medeltiden och var i början av 1900-talet mycket vanliga, särskilt i norra Skåne. Idag är endast Sillaröds skvaltkvarn och en skvaltkvarn i Skånes Fagerhults socken bevarade på sina ursprungliga platser.

Skvaltkvarnen är en mycket enkel konstruktion där drivhjul och kvarnsten sitter på samma axel. Drivhjulet av trä är horisontellt placerat och består av ett nav med infällda skovelblad. Axeln är av järn. Med hjälp av en hävstång kan man reglera hur hårt kvarnstenarna ska gnida mot varandra.

När man maler mjöl behöver man fylla på säd i bingen ungefär en gång i timmen, men i övrigt sköter skvaltkvarnen sig själv. Den är dock beroende av att det flyter mycket vatten i bäcken, varför det ofta bara gick att använda den under vår- och höstflod. Skvaltan kunde mala upp till en säck säd till mjöl per dygn.

Vattendrivna kvarnar var mycket viktiga fram till 1900-talets början. Bara i Sillaröd har det funnits sex stycken, varav två skvaltkvarnar. Sillaröds skvaltkvarn var i bruk fram till 1922 då elektriciteten kom till byn och gjorde kvarnen omodern. 1970 skänkte skvaltkvarnens ägare Hjalmar Gustavsson den till Albo härads hembygdsförening som idag ansvarar för dess bevarande.


Hembygdsgårdar

Agusastugan från mitten av 1800-talet är en vinkelbyggd gård belägen i Agusa by. Byn har fått sitt namn av bonden Aggi som byggde sig ett hus här under medeltiden. Här i gränslandet mellan den sydskånska slätten och den nordskånska skogsbygden bär husen ofta spår av både sydskånska och nordskåsnak byggnadstraditioner.

Agusastugan är ett bra exempel på detta då boningshuset är uppfört i korsvirke vilket var en vanlig teknik i det skogfattiga södra Skåne, medan delar av uthusen är byggda i skiftesverk vilket var vanligt i norra Skåne där virkestillgången var god. Agusastugan utgör ett välbevarat kulturarv och ger en god bild av hur livet i trakten en gång sett ut.

Den sista som kom att bo i Agusastugan var Anna Mårtensson var Anna Mårtensson som bodde där fram till sin död 1945. Som det enda barnet ärvde hon gården av sina föräldrar. Anna Mårtensson levde sitt liv här på gården på samma sätt som hennes föräldrar hade gjort, utan att ändra eller modernisera någonting.

Efter hennes död köptes gården av Albo härads hembygdsförening och den 18 december 1963 byggnadsminnesförklarades Agusastugan. Idag utgör Agusastugan ett unikt kulturarv där alla inventarier finns bevarade precis så som Anna Mårtensson lämnade dem.

Bondrumsgården är en av de äldsta bevarade korsvirkesgårdarna i Skåne. Gården, så som den ser ut idag, kom till omkring 1825. Men redan 1671 kan man med säkerhet identifiera Bondrumsgården i jordrevningsprotokollet.

Gården är fyrlängad och har en innergård som är belagd med kullersten. Väggarna består av korsvirke i ek och där emellan mestadels av klineväggar i lera eller lersten. Taket består av råghalm. På några ställen finns fortfarande vass kvar men efterhand som taket byts ut ersätts vassen med råghalm. Gavelröstena är flätade i enris och unikt för Bondrumsgården är att en sådan gavel är bevarad.

Vart tredje år gör Albo härads hembygdsförening tillsammans med riksantikvarien, regionmuseet och länsstyrelsen upp en treårig vårdplan för gården. Bara hantverkare som är godkända av regionmuseet och länsstyrelsen får lov att utföra reparationer på gården.

Sedan mitten av 1700-talet har gården varit en arrendegård under slottet Kronovall. När gården införlivades under Kronovall blev den samtidigt ett rusthållshemman, vilket innebär att gården åtagit sig att hålla en soldat med mat och husrum.

På 1900-talet kom Ola Månsson att bli den sista arrendatorn på Bondrumsgården. Tillsammans med sin hustru Johanna och sina söner Frans och Erik brukade han gården och marken, så som hans släkt hade gjort i generationer. Ola Månsson kunde berätta mycket om sitt eget och tidigare generationers liv på gården.

En del av berättelserna finns bevarade i Folklivsarkivet i Lund.En av Ola Månssons berättelser som finns nedtecknad och bevarad Folklivsarkivet i Lund är en historia som utspelar sig på 1600-talet. Ola Månsson har i sin tur fått berättelsen berättad för sig:

En snapphane som jagades av svenska soldater ska enligt berättelsen ha rusat in Bondrumsgårdens kök där en kvinna stod och bakade. Snapphanen ska ha hotat att sticka kniven i henne om hon inte hjälpte honom att gömma sig undan soldaterna. Kvinnan vågade inte annat än att hjälpa honom att gömma sig och lät honom krypa in i bakugnen varpå hon satte för luckan.

När de svenska soldaterna kom in i stugan och frågade kvinnan om hon hade sett en snapphane pekade hon på bakugnen. Där inne satt snapphanen beväpnad med två knivar och ville inte komma ut. Men då hämtade den ena soldaten en halmkärve, medan den andra soldaten stod vakt. Kärven antändes och stoppades in i ugnen, varpå snapphanen allt fick lov att komma ut kvickt och kunde gripas av soldaterna.

Redan på 1920-talet, när Ola Månsson och hans familj bodde här ansågs Bondrumsgården omodern och unik och en önskan om att bevara gården för kommande generationer föddes. 1937 skänker Kronovall Bondrumsgården till den nybildade Albo härads hembygdsförening. Den 18 december 1963 blev gården byggnadsminnesförklarad.

När Skansen 1972 behövde en ny gård då skånegården där hade brunnit ner, tyckte man att Bondrumsgården skulle flyttas dit. Men det tyckte inte ortsbefolkningen som protesterade. Samma år bildades Bondrumsgårdens hembygdsring och Bondrumsgården har fått står kvar där den alltid har stått.

Bondrum ligger längs väg 19 norr om Skåne Tranås.

Glimmebodagården är en fyrlängad gård belägen i de branta Brösarps backar. Gården är byggd i den för norra Albo härads typiska blandteknik där korsvirke, gråsten och brädklädda väggar kombineras. Delar av boningshuset är från 1700-talet. Gården uppfördes ursprungligen som ett skogsvaktartorp under Glimmingehus.

Redan på 1600-talet hade Glimmingehus förvärvat skogarna i dessa trakter för virkets skull. Men skogvaktartorpet i Glimmeboda användes även som fäbod under somrarna då kreatur från Glimminge och Örup drevs hit på sommarbete i de frodiga backarna. Det måste ha tagit flera dagar för djuren att göra den fyra mil långa vandringen hit.

Den sista som kom att bo på Glimmebodagården var Anna Nilsson. Hon övertog gården efter sina föräldrar år 1913 och bodde här fram till sin död 1959. Anna Nilsson blev 91 år gammal och även om hon gjorde en del invändiga renoveringar så brukade hon gården på samma ålderdomliga sätt som generationer före henne hade gjort. Till sin hjälp hade hon en piga och en dräng och när hon var i 60-års åldern och arbetet blev för tungt, lät hon arrendera ut gården.

Efter Anna Nilssons död år 1959 uppmärksammades glimmebodagårdens höga natur- och kulturvärde och Domänverket köpte upp mark och byggnader. Skånes hembygdsförbund ansvarade för gårdens förvaltning fram till 2013 då Albo härads hembygdsförening förvärvade gården och dess mark.

Idag utgör Glimmeboda ett unikt stycke välbevarad allmogemiljö och hembygdsföreningen genomför årligen en rad aktiviteter på gården.

Före järnvägens tid var Tomelilla en liten by med några få gårdar belägna längs Bygatan. En av dessa gårdar var Byagården. Det har legat en gård här på platsen sedan 1600-talsets mitt, men sitt nuvarande utseende fick gården i början av 1800-talet. Byagården utgörs av en sluten fyrkant runt en kullerstensbelagd innergård. Taken är täckta med långhalm och väggarna är uppförda i korsvirke med klineväggar vilket är en relativt virkesbesparande byggnadsteknik som var vanlig på den skånska slätten.

Den västra längan utgör gårdens äldsta del. Här bodde gårdens grisar, kor och hästar. Längst i norr låg svinkätten och kostallet, med plats för fyra kor. I längans södra del fanns plats för tre hästar.

Den södra längan utgör gårdens boningshus. Här bodde bonden Per Jönsson och hans hustru Hanna Nilsdotter fram till dess att gården 1926 köptes in av föreningen Tomelilla Byagård för bevarande för kommande generationer. Den utstickande delen på fasaden är bakugnen. Till höger om den ligger stuan som var familjens samlingsrum i huset. Här finns sängar bäddade långhalm och ett bord att samla familjen kring vid måltider.

Bänken längs väggen som vätter mot gårdsplanen är en gåsabänk. I den låg gåshonorna och ruvade äggen. På den bänken fick ibland tiggarna slå sig ner när de kom och bad om mat. Den kallas därför stackjalebänken.

I den östra längan finns vedbod, torvhus, fårhus och huggebod. Den lilla porten mellan boningslängan och östra längan kallas luggan och leder in till gårdsplanen.

Tomelilla byagård ligger i Tomelilla tätort vid korsningen Byavägen/Västerleden.

Hans Nilsgården har anor från tidigt 1700-tal. Gården har varit i Hans Nilssläktens ägo fram till 1949 då den förvärvades av Kverrestads hembygdskrets. Med sitt vasstak och sina klineväggar utgör Hans Nilsgården ett välbevarat exempel på en sydskånsk byggnadstyp som förr var mycket vanlig. Interiört är gården tidstypiskt inredd och möblerad, och trädgården är också bevarad i ursprungligt skick.

Av den fyrlängade gården återstår idag en och en halv länga som idag nyttjas som bygdegård. Bygdegården består förutom boningshuset av en ekonomilänga och ett före detta utedass. Boningshusets fasader är klädda med gul locklistpanel medan vissa partier som ena gaveln och baksidan är vitputsade. Halmtaket är förstärkt på nocken med ryggaträn.

Alla detaljer såsom den utkragade skorstenen, de spröjsade fönstren, huvudentréns panelade pardörr med lunettfönster och övriga bräddörrar är av äldre modell. Uthuslängorna ersattes mellan 1850 och 1880 av en loge och stallbyggnad i rött tegel med dekor av lister, valv, hörn och tandsnitt i gult tegel. Den ena långsidan har sedermera blivit spritputsad och avfärgad i grönt. De spontade brädportarna och de spröjsade järnfönstren följer de segmentformade valven.

Den lilla terrasserade och staketinhägnade trädgården på husets framsida och den i kullersten belagda rännan längs husets baksida, bidrar liksom den enkla omgivningen till gårdens kulturhistoriska värde. Även invändigt finns inredningsdetaljer och möblemang som överensstämmer i tid med husets exteriör vilket bidrar till dess ålderdomliga prägel.

Mitt i Onslunda by ligger den fyrlängade Knutssons gård. Gården som är från 1800-talet och ägs av Othinslunda hembygdsförening inhyser hembygdsföreningens samlingar, Alma trapps affär, vagnhall, skolsal och Borstmuseum.

Det var när Gustav Henriksson ville skänka sin stora samling allmogeföremål till hembygdsföreningen som behovet av ett museum uppstod. Samtidigt hade Tomelilla kommun köpt upp Knutssons gård. Kommunen var enbart intresserade av gårdens mark för bostadsbyggande, vilket medförde att kommunen skänkte byggnaderna till hembygdsföreningen som kunde inviga hembygdsmuseet 1957. Idag anordnas en mångfald av aktiviteter på museet och besökare ges möjlighet att uppleva ting och miljöer från svunna tider.

Onslunda är starkt förknippat med borstbindning. Det hela började med Mårten Larsson, även kallad Borstakungen, som band eller satte borstar som han sedan åkte runt med i sin nasarväska och sålde i byarna. Borstakungens söner utvecklade verksamheten bland annat genom att investera i maskiner som effektiviserade borsttillverkningen. En av sönerna Ewe Larsson, såg till så att mycket från borstfabriken bevarades för eftervärlden och 1994 invigdes Borstmuseet. Museet är idag klassat om ett arbetslivsmuseum och är det enda i sitt slag som behandlar borstbindning.

Alma trapps affär låg på Bygatan i Onslunda. Det var en lanthandel som tillhandahöll det mesta byns invånare kunde tänkas behöva. Alma Trapp höll sin affär öppen ända till son var 84 år gammal och när hon dog ett år senare hamnade butikens inredning på det nya hembygdsmuseet. Men Alma Trapps affär är inte bara ett museum. Här kan man även köpa karameller i strut, handsatta borstar och mycket annat.


Tillverkning

Andrarums alunbruk grundades 1637 av Jochum Beck. Bruket var under sin storhetstid vid mitten av 1700-talet Nordens största industri.

Alun utvanns ur svart alunskiffer som förekommer rikligt i berggrunden kring Andrarum. Alunsaltet var en värdefull vara, som användes inom såväl skinnberedning/garvning, papperstillverkning som för medicinskt bruk.

Vid framställningen av alun går det åt stora mängder ved. Redan vid slutet av 1600-talet omtalas att skogen närmast bruket försvunnit. År 1685 kom en kunglig förordning som förbjöd all "onödig och skadlig" avverkning, samt tillverkning av pottaska inom en radie av två mil från alunbruket. Denna förordning gav upphov till "alunbruksdistriktet" eller "verkalinjen".

En karta från 1740 redovisar alundistriktet med alunverket i centrum. Gränsen för distriktet verkalinjen bildar en cirkel avbruten vid kustlinjen kring bruket. Inom distriktet hade bruket förfoganderätt över såväl kronans skogar, de självägande böndernas skogar som by- och allmänningsskogar. Rätten att ha betesdjur på skogen begränsades också. De skogsägande bönderna var tvungna att leverera ved till bruket mot betalning, och avverkning för eget behov krävde tillstånd. Verkalinjen avskaffades genom ett riksdagsbeslut år 1824.

Verksamheten vid alunbruket påverkade kraftigt landskapsbilden inom området. Bruket hade även ett stort inflytande över sina anställda. Vid mitten av 1700-talet bodde som mest närmare 900 personer vid bruket, av dem var 200 direkt engagerade i alunframställningen. Lönen utbetaldes i valuta som endast var giltig i brukets egna affärer. Detta gjorde arbetarna helt beroende av arbetsgivaren.

Ett antal byggnader står bevarade från alunbrukets storhetstid, inte minst den vita magasinbyggnaden och arbetarbostäderna i korsvirke. De stora röda slagghögarna av bränt alunskiffer påminner om industrins storhetstid.

Invid vägen till Vitaby ligger Eljaröds brydestuga från 1800-talet. I brydestugan torkades och bröts lin, viktiga moment i tillverkningen av linnetyg. Brydestugan placerades ofta utanför byn på grund av den stora brandrisken som torkning av lin medför.

Arbetsmomenten vid linberedning var många och tidskrävande. Det började med att linfröna såddes på åkern. Enligt folktron var det viktigt att linet såddes i maj och gärna av kvinnor som bar långa namn. Det skulle gynna ett långt och fint lin.

När linfröet börjar gro skulle ogräset rensas bort. Det var ofta barn som fick till uppgift att rensa linåkern eftersom deras fötter var små och inte orsakade några trampskador.

Ungefär tre månader efter sådd är det dags att skörda linet. Då rycks hela linplantan upp ur jorden med rot och allt, för att sedan hängas upp och torkas. När linet har torkat repas frökapslarna av varpå linet läggs i blöt i två till tre veckor. Det kallas rötning och syftet är att få linet att ruttna så att linfibrerna frigörs. Därefter torkas linet ännu en gång och det är nu som brydestugan kommer till användning.

Brydestugan består av två rum. Det rötade våta linet placerades i det yttre rummet och i det inre eldade man med ved eller torv. Torkningen tog ett helt dygn från en morgon till nästa. Eftersom linet skulle bearbetas varmt, kom redan i ottan den andra morgonen ett arbetslag bestående av lika många kvinnor som män för att sätta igång med brytningen.

Linbrytningen utfördes i yttre rummet med en bråka. En linbråka ser ut som en stor träsax av bokträ med två blad som griper in i varandra. Där emellan klämdes och pressades linknippena så att stjälkens grova delar gick sönder, men själva linfibrerna skadades inte för de är väldigt starka. Arbetet var svettigt, men på kvällen bjöds folket på gille med spel och dans. För linets del återstod skäktning och häckling för att kunna spinnas till linnetråd för vävning.

Eljaröd-Ludaröds byalag ansvarar för underhållet av brydestugan och demonstrerar vid vissa tillfällen linberedningens moment från bråkning till spinning.

Källor: Kulturmiljöprogrammet, Tomelilla hembygdsföreningar, länsstyrelsen.se, bollerup.se, tosterup.se