Intro: Välkommen till Tomelillapodden, en podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Maria: Välkommen till Tomelillapodden, Elise Tufvesson.

Elise: Tack så mycket.

Maria: Du jobbar ju på biblioteket här i Tomelilla. På barn- och ungdomsavdelningen.

Elise: Det stämmer.

Maria: Om jag säger så här: [Viskandes] ”Ssshh! Nu måste ni vara tysta, vi är på biblioteket”. Vad tänker du då?

Elise: Då säger jag: ”Ja, det kanske du sa för trettio år sedan”. Men idag är det inte riktigt så på bibliotek upplever jag. Bibliotek fungerar ju numera som mötesplatser, och det finns egentligen inga krav på att man inte får prata eller föra liv.

Maria: Om jag då hade varit borta från ett bibliotek i trettio år, och kom in idag på Tomelilla bibliotek och kulturhus, exempelvis. Vad skulle jag bli mest förvånad över tror du?

Elise: Jag tror du skulle bli förvånad över den välkomnande miljön kanske. Jag var ju inte i biblioteksbranschen för trettio år sedan, men som jag själv minns det när jag var liten så var det ju… jag ser framför mig bokhyllor och vuxna och kanske till viss mån barn också som gick runt och letade böcker.

Men idag har vi mycket mer är så, det är ju mycket datorer och IT och sen fungerar det mycket som mötesplats, som jag nämnde. Det är ett ställe där man kan vara, som ett offentligt vardagsrum i princip. Det kostar ingenting att vara där, man kan läsa högt för sitt barn, man kan leka. På Tomelilla bibliotek har vi ett litet leksaksbageri till exempel. Man kan sitta och lyssna på musik i hörlurar i någon fåtölj. Det är helt enkelt ett ställe att hänga på.

Maria: Att hänga på? Då tänker jag fritidsgård. Blir det lite som en fritidsgård på biblioteket ibland?

Elise: Det kan ha vissa tendenser, på så vis att det är öppet för alla, alla är välkomna och vi ser gärna att alla känner sig välkomna, stora som små. Vi som jobbar på biblioteket vi är ju egentligen inte fritidspedagoger, så vi har inte resurser att hantera en fritidsgårdsmiljö. Så mycket kan jag säga. Men däremot ser vi jättegärna att till exempel barn och unga använder biblioteket precis så som det är tänkt – en öppen plats där vi kan vara och göra det vi tycker om att göra och träffas. Och dessutom att söka information och möta personalen.

Maria: Varför är det då viktigt för barn att läsa och bli inspirerade till det?

Elise: Läsning är jätteviktigt för alla, och precis som du säger för barn, i synnerhet eftersom det är när vi är små som det börjar. Att läsa handlar ju dels om att lära sig nya ord. Jag tror det är så att åtta av tio ord som vi kan har vi lärt oss genom läsning, skriftspråk. Och det är i princip två av tio ord som vi lär oss genom vardagstalet. Det betyder att vi får ett rikare ordförråd genom läsning. Det kan handla om det.

Men läsning handlar också om att kunna ta till sig en berättelse, att förstå ett sammanhang. Den som läser och har hört många berättelser tidigare i sitt liv kommer lättare att kunna förstå sammanhang. Det handlar om ord, det handlar om att förstå ett sammanhang men det handlar också om empati. För när vi läser, om vi läser till exempel skönlitteratur, så sätter vi oss in i andra världar och upplever någonting som vi kanske inte själva har upplevt men kan identifiera oss själva med. Så det handlar också om den här mellanmänskliga faktorn.

Maria: Då erbjuder ni många olika aktiviteter på biblioteket för att locka och inspirera föräldrar, och framförallt barnen såklart till böckernas värld. Kan man säga så?

Elise: Ja, det kan man absolut säga. Först och främst är det ju på biblioteket som alla böckerna finns. Det är en riktig guldgruva. Det hoppas jag så många som möjligt tar del av eftersom allting är gratis. Vi har inte heller böter på barnböcker på biblioteket i Tomelilla.

Men vi jobbar mycket med att ha evenemang för medborgarna som är gratis. Det är då ett sätt att öppna upp biblioteket och göra det tillgängligt och intressant för så många som möjligt, så att fler vistas i den här miljön där också böckerna finns, där man kan bli inspirerad. Vi har dels föreställningar som riktar sig till lite mindre barn i förskoleåldern och där barnen får ta del av kultur. Det är oftast jätteroligt och blir alltid fullsatt. Det känns som att vi skulle vilja utöka utbudet om vi kan.

Sen har vi också återkommande programpunkter varje termin, vi har haft något som heter babyhäng i flera terminer. Det är en jätterolig programpunkt som är i princip babyrytmik för nyfödda bebisar och deras föräldrar, bebisar mellan två och nitton månader gamla. Vid de här tillfällena så har vi även bokprat. Så det är babyrytmik och där samarbetar vi på biblioteket med kulturskolan – två riktigt grymma pedagoger från kulturskolan – som håller i själva sångstunden och babyrytmiken, och sen så vid något tillfälle har vi bokprat och babysagor.

Vi pratar också om vikten av att läsa högt för sina barn, och det kan man börja med redan när barnet är nyfött. Det är aldrig försent att börja, men det är absolut aldrig för tidigt att börja heller, det här med högläsning. Dessutom vill jag också nämna att i det här babyhängkonceptet har vi också oftast en eller två visningar i konsthallen. Då är det babyvisningar som är riktade till barnen där de får känna på konsten utifrån sina förutsättningar känna, titta, smaka, lukta. Det är ett jättekul samarbete som vi har i kulturhuset mellan konsthall, kulturskolan och biblioteket.

Maria: Vad roligt tänker jag. Det hade man ju inte hittat för trettio år sedan, att man fick känna, lukta och höra. Att bebisar, som låter ibland, var så välkomna på biblioteket. Det är ju ett sätt då att inspirera till att läsa för barn så tidigt som möjligt gissar ju.

Elise: Precis. Nä, det har du nog rätt i, det hade man kanske inte hittat för trettio år sedan. Jag vet faktiskt inte. Jag vill tro att det är en inspirerande och rolig miljö för de som kommer och jag tror absolut att, i och med att det äger rum på biblioteket, att vi har det här samarbetet, så blir det en koppling till böckerna och sagorna också. Det är många visor för barn som också är baserade på sagor.

Maria: Man kan säga: Snacka om att få det med modersmjölken då. Jag är nyfiken på biblioteket som mötesplats. Vi pratade innan om, inte som en fritidsgård, men att man är välkommen och att det är händer positiva saker på ett bibliotek för barn. Ni hade ett samarbete med fritidsgården, vill du berätta?

Elise: Det stämmer. Jättegärna. Det var något som initierades av våra stammisar på biblioteket. När jag säger stammisar på biblioteket då tänker man kanske en äldre målgrupp, men här var det ett gäng barn som brukar komma till biblioteket och hänga där. Vi samlades runt bordet lite spontant en eftermiddag och jag frågade dem: vad skulle ni vilja göra? De hade massor av idéer. De ville ha någon pizzakväll, de ville ha glasskväll, de hade massa förslag på filmer de ville att vi skulle visa.

Den idén de brann allra mest för var pizzaidén, de ville baka pizza och förmodligen också äta pizza [skratt]. Jag tänkte, hur skulle vi kunna göra detta, för jag blev så glad att de hade egna idéer. De sa ju även när de hade den idén att: ”då kan ni bokprata och så kan vi göra pizza”. För dem var det ändå som att det fanns en koppling, att vi skulle göra det från bibliotekets håll. Vi funderade lite på hur skulle vi kunna tillmötesgå denna idé.

Det hänger också ihop med barnkonventionen som nu har blivit lag, att barn och ungas delaktighet och inflytande är viktigt i det vi erbjuder, vilket utbud vi erbjuder. Har de önskemål så ska vi i alla fall lyssna in dem och se vad det finns för möjligheter. Så vi kontaktade fritidsgården Soffta och fältarna (fältassistenterna) här i Tomelilla, och frågade: skulle ni vara intresserade av att vi gjorde detta ihop? För på Soffta, fritidsgården, finns det kök och mycket större lokaler, mycket mer möjligheter.

Vi satte igång ganska snart och hade en ganska tajt tidsplan på detta. Det är också viktigt när barn har idéer så kan vi inte säga: ”det kommer hösten 2020,” utan då får det hända ganska snabbt. Vi arrangerade några möten, planerade, sen arrangerade vi det här evenemanget som vi kallade ”sugen på pizza”. Barn fick anmäla sig att vara med och baka pizza, äta pizza. Sen hade vi lite quiz, bokprat och aktiviteter en dag när Soffta egentligen var stängt. Det roliga där var ju att det blev fullbokat väldigt snabbt och det var högt tryck på detta.

Så att det var ett jätteroligt samarbete för att få in den här läsinspirationen tillsammans med en aktivitet som de själva hade önskat. Dessutom var det jätteroligt för oss på biblioteket att samarbeta med Soffta och fältassistenterna här i kommunen. Så det hoppas jag vi kommer kunna göra mer av. Och det kändes som att alla vi i teamet som genomförde det här evenemanget var jättenöjda, och vi kommer att följa upp det med flera grejer. Men det krävs ju planering, resurser och tid. Men det kan det vara värt.

Maria: Och vad sa barnen sedan efteråt?

Elise: De var jättenöjda, och mätta. Jag blev jätteimponerad av deras engagemang i quizet. För då hade vi ett quiz som kombinerade frågor om pizza, frågor om trivselregler och frågor om biblioteket. De var engagerade i detta och tävlingsinriktade. Det måste jag säga att det var roligt att se.

Maria: Då får vi se vad nästa önskemål blir.

Elise: Exakt, det får vi se.

Maria: Jag har ett önskemål utav dig. Jag är förälder till tre barn, varav äldsta är tretton. Och det är en sådan här svår ålder, eller det är kanske mer personlighet, där jag inte vet hur jag ska inspirera till läsning riktigt.

Elise: Intressant, och intressant ålder. Tretton… från tretton och upp så är det väldigt svårt att nå nya läsare och att komma med en bok och säga: ”läs den här”. Jag förstår att du har frågeställningar här. Mitt första tips skulle då kunna vara att börja i tid. Det handlar då kanske om att börja när barnet är så litet som ett år, tre, fyra år, läsa bilderböcker tillsammans. Läsa och prata om en bilderbok. Vad händer sen? Prata om framsidan och så.

Sen fortsätter det i skolan, barnet börjar skolan. Ett barn som knäcker läskoden vid åtta/nio-års ålder eller lite senare tycker det är roligt att läsa, men ett barn som inte riktigt knäcker koden, inte riktigt förstår sammanhang tycker inte det är roligt.

Vad är det som då gör att ett barn vill börja läsa? Det kan handla dels om att få läsa om det man är intresserad av. Till exempel läsa en bok om dinosaurer istället för att läsa en skönlitterär kapitelbok. Det skulle vara ett tips då, börja i tid. Men det kanske känns lite för sent nu?

Maria: Jag tänker: det är aldrig för sent.

Elise: Det är faktiskt aldrig för sent, men det blir ju svårare. Ett annat sätt är att själv ta en bok. Du som förälder du tar en bok och faktiskt visar att du sitter och läser en bok. Det inspirerar också. Det kanske också gäller egentligen för mindre barn. Det skulle kunna vara att få in en vana.

Generellt så tänker jag också på hemmet, hur är det inrett? Har barnet en bokhylla där det specifikt står böcker? Eller är böcker helt frånvarande i hemmet? Är böcker helt frånvarande blir barnet kanske mindre benägen att intressera sig. Eller ha en mysig läshörna med böcker.

Sen tror jag, som jag själv tycker är viktigt, det är att få läsa böcker som man är intresserad av. För det finns böcker om precis allt. Din trettonåring har säkert något väldigt specifikt intresse, och har kanske aldrig har kommit i kontakt med böcker om det. Det kan vara fackböcker, men det kan också vara böcker om identitet. Det finns mycket att identifiera sig med. Eller spännande berättelser eller äventyr. Någonting sådant.

Maria: När jag var liten, så var serietidningar, det skulle man inte läsa. Då hade man inte läst på något sätt. Det kanske sitter i ryggmärgen lite hos mig. Är det okej att läsa serietidningar? [Skratt]

Elise: Ja, absolut

Maria: Gälls det, räcker det? [Skratt]

Elise: Det gälls, det gälls. Definitivt, det är inte alls fel. Idag har vi en helt annan syn. Serietidningar – många av dem har ju till och med ett riktigt bra språk. Det finns mycket att lära sig, utryck och metaforer och sådant. Sen finns det absolut många böcker som innehåller både bild och text som kan vara mer inspirerande för andra. Jag rekommenderar att komma ihåg vilka serietidningar ni själva läste, vissa av dem finns faktiskt fortfarande. Och dem är riktigt bra. Nya utgåvor och så där.

Sen finns det de som är intresserade av manga till exempel, det är också läsning och det är också böcker. Om du som förälder visar intresse för vad ditt barn läser och pratar om det, ställer frågor. De flesta människorna tycker om att bli lyssnade på. Börjar barnet berätta och du fortsätter lyssna aktivt och ställer följdfrågor så tror jag att det kan skapa ett engagemang också.

Maria: Och om man känner som förälder eller som barn att man behöver lite inspiration och kunskap så är man ju såklart välkommen hos er på biblioteket.

Elise: Absolut, det är en mycket bra anledning att komma till biblioteket. För det första har vi ju riktigt bra böcker där, och personalen, vi hjälper er jättegärna.

Maria: Tack snälla. Då kommer vi.

Elise: Välkomna.

Maria: Tack.

Du har nu lyssnat till Tomelillapodden. En podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Intro: Välkommen till Tomelillapodden, en podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Maria: Välkommen till Tomelillapodden, Johan Holmqvist, skolchef.

Johan: Tack så mycket.

Maria: Det är så att Tomelillapodden handlar om arbete och livet här i Tomelilla på Österlen. En stor del i livet är ju skolan, eller hur?

Johan: Jag brukar säga att skolan är all del i livet. Man börjar ju skolan redan i förskolan och sen så effekten av skolan är kvar i hela livet. Sen är det lite kul med skolan, för det är så många brukar använda betoningen tycker om skolan istället för tycker om skolan. Och där har vi ett litet bekymmer.

Maria: Ja, för alla tycker någonting om skolan, eller hur.

Johan: Ja, absolut. Och det är inte så konstigt för det är ju faktiskt så att alla har gått i skolan. Många är föräldrar till barn som går i skolan, några är farmor och farfar och föräldrars föräldrar till barn som går i skolan. Alla har sin bild av skolan och sin favoritskola. Ofta […] hemska skola, ofta drabbas […] sina egna erfarenheter. Man hade en favoritfröken, eller man hade någon man inte tyckte om i skolan. Man hade nått ämne, man hade läxor. Och det tycker vi ju om som vuxna. Vi är kvar i vår skola. Jag brukar säga när jag gick i skolan på 70-, 80- och 90-tal, det är ju min skola, någonstans.

Maria: Går det att få ett objektivt svar på vad är en bra skola när det finns en massa subjektiva svar då?

Johan: Det är inte lätt, det är det inte, man får forska fram vad är en bra skola. Vi har ju läst om Pisa: ”svensk skola i fritt fall”. ”Gör si så blir det så, gör så så blir det så.” Alla har liksom förslag. Men visst finns det saker som är en bra skola. Det finns några ingredienser som man har kommit fram till som är en bra skola och påverkar skolresultat.

Maria: Innan du ger oss några ingredienser till det här receptet på en bra skola så måste jag ställa frågan först, för att första gången jag hörde ordet skolchef så trodde jag att det var rektor. Men så är det inte eller hur?

Johan: Nej, så är det inte. Det är ett vanligt, jag ska inte säga fel, men missuppfattning. Det kan vara så att mina barn tänker, min minsta tänker ”pappa är nog rektor”. Nej, skolchef.

Och det är också en förklaring bakom goda skolresultat, inte skolchefen, men rektorn. Rektorn är ju den som har störst inflytande på sin skola tillsammans med personalen. Skolchef, ja vad gör de då? Jag brukar säga ibland: ”Han är en sådan där kommungubbe”. […] Ja, lite är det väl så, men någon ska ju leda rektorerna i deras ledarskap. Jag ska inte in och leda varje enskild skola.

Ibland säger man såhär: ”Men du är ju inte på vår skola”. Det är ju tråkigt på ett sätt, för skolan är häftigt att vara på eller underbart ibland, och det händer saker i skolan. Men det är inte min uppgift att vara på skolan, det är ju rektor och personal. Det finns missuppfattningar. ”Ja, då får du säga till rektorn.”

Vi har många duktiga och skickliga rektorer i Tomelilla. De ska ju så att säga driva sin skola så långt det går med sina egna tankar och visioner för den skolan. Jag ska ge dem möjligheten. Det är ju ett flummigt begrepp, vadå ge möjligheten? Det handlar liksom att vi tillsammans har samsyn, vi har några stora mål vi ska ta oss mot, och så här arbetar vi. Men sen är det mycket upp till rektorn, som jag inte är. Jag har varit [rektor].

Maria: Och innan det var du lärare?

Johan: Jajamän.

Maria: Men hur var din skola?

Johan: Den skolan, ja, jag har haft flera skolor. Som elev?

Maria: Ja, som elev.

Johan: Jag började grundskolan 1977 eller egentligen 1976, men då började man någonting som hette – nu heter det förskoleklass, då hette det lekis. Ja, då gick man på lekis, antingen förmiddag eller eftermiddag. Men nu är det förskoleklass. På 70-talet hände det rätt mycket, då släppte man skolan fri kan man säga. Den var jättereglerad fram till 60-talet och en bit in på 70-talet.

Det var min tidiga skolgång. Jag kommer ihåg jag hade en gammal fröken, det sa man då. Man sa inte lärare eller pedagog, utan då sa man fröken. Min fröken hade säkert jobbat i skolan i – jag tyckte hon var busgammal – men hon hade jobbat i skolan i sådär 20 till 30 år. Vi upplevde henne som jättegammal. 1977 så inledde vi med psalmer – psalmsång på morgonen. Och det var […] 50-talsskola som kom tillbaka. Sen har jag ju upplevt skolan då som när jag började gymnasiet då var det rätt så… då var yrkesprogrammen två år. En jätteskillnad, man läste inte lika mycket som idag till exempel. Vi hade linjer. Vi hade sifferbetyg. Femmorna kunde ta slut som alla kommer ihåg som är lite äldre.

Maria: Det kommer jag ihåg, tyvärr.

Johan: Ja. Vilket egentligen var en feltolkning. Så det var min skola. Jag trivdes jättebra i skolan som elev, det kan man nog säga.

Maria: Jag tänker, du måste ha trivts bra i skolan för sen blev du lärare.

Johan: Ja, och lärarbanan det var en liten slump, men jag har alltid varit idrottsintresserad. Och vad för någon slags lärare ska man bli då? Jag tänkte: ”då får jag bli lärare… inom idrott”. Och det var mest idrotten som sådan. Sådant kan locka lärare. Är man intresserad av matematik, fysik, kemi så tänker man att då ska kanske jag bli lärare.

Man tänker kanske inte så mycket på att man ska lära ut, vara med i ett lärande sammanhang. Utan det var intresset. Många idrottslärare på min tid hamnade där utifrån ett idrottsintresse. Så, det var så jag liksom halkade in på idrottsbanan

Maria: Och sen halkade du ur.

Johan: Sen halkade jag ur. För någonstans hade jag ju en dröm, men det här verkar veligt. Jag brukar säga såhär att inget man lärt sig i livet är bortkastat. Den är någon som kan säga: ”Hur kan du ha så mycket studielån för det här, det har du ingen nytta av”. Jo, man har nytta av allt man lär sig. Jag brukar säga att man kan läsa 30 högskolepoäng Harry Potter. Och det har man […] någon nytta av. Det handlar om livslångt lärande att man ska hålla igång den här nyfikenheten och lära sig nya saker. Men nu pratar jag på för mycket.

Det var så att efter ett tag när jag hade jobbat som lärare. Jag hade en, inte barndomsdröm, men ungdomsdröm att bli jurist. Så jag tog tjänstledigt – Trelleborgs kommuns nästan längsta för studier – fyra och ett halvt år på ett bräde. Gick ut 2001 på våren och hamnade tillbaka i skolan.

Maria: Ja, vad var det som liksom drog tillbaka dig?

Johan: ”Drog tillbaka” – det låter liksom som om jag bestämde mig för skolan igen. Nej, jag skulle tycka att jag var fullvuxen då 2001, då var jag 31, så jag var väl fullvuxen. Barn – första barnet – hus, gift och hela den biten. Hade inte möjlighet då att få tingsplats nere i Skåne, och det är nästan en förutsättning. Skulle egentligen bli skattekonsult. Det låter jättehäftigt. Läste skatterättslig inriktning på Jur.kand., och det är ingen kioskvältare, inget man tar på en fest för. Det är inte så mycket frågor på den.

Men jag fick inte jobb som jurist. 2000-talets början hade en liten konjunkturnedgång också. Kom tillbaka till gymnasieskolan då istället – jag var på grundskolan som lärare innan. Och kom in i ett annat sammanhang, för då fick jag det som är extremt […] för de flesta av oss, jag fick kollegor, idrottslärarkollegor. Vi var rätt många. Hade himla trevligt och kul där, och kände att skolan var inte så dum. Juristexamen, den kan väl ligga där, den kan vara ett papper. Ska se om den dyker upp som nytta med.

Maria: Känner du att – för du är ganska ny som skolchef här i Tomelilla – känner du att du har nytta av dels dina år som elev, men som lärare framförallt och som jurist? Vad har du för nytta av de olika kunskaperna?

Johan: Ja, det har man ju nytta av. Som elev så tror jag det blir mer än subjektiv nytta, för det är vad jag tyckte var en bra lärare. Jag tror det finns vissa egenskaper som är generella för alla, men det är lite så där smak. När jag var lärare så passade jag säkert en hel del, men det var kanske andra jag inte passade. Som elev så tyckte jag om en viss typ som kanske andra hade tyckt var bättre eller sämre.

Men om man tar alla de här: Jurist? Vad har man för juristnytta? Då kanske man tänker så här: ”Ja, när skolinspektionen hör av sig, eller när det kommer en anmälan”. Ja, till viss del. Men det är nog egentligen den lilla nyttan.

Den stora nyttan är att man får en större bild. Man har förstått lite hur samhället fungerar och fått en inblick i kanske hur en kommun styrs och vilka ramar och regler som gäller där. Så blir man lite som man brukar säga fyrkantig eller randig eller rutig i huvudet. Låter hemskt, det är inte så att jag är en Excel-nörd. Men man strukturerar upp tanken, man har lärt sig det på något vis. Eller man har fått ett arbetssätt. Så den nyttan har jag.

Den största nyttan av den här erfarenheten av vad en bra skola är det är nog faktiskt att jag har jobbat så länge i skolan och sett en del lyckanden och misslyckanden också, utifrån hur skolan har organiserats, vad man ska tänka på. Det är nog den största nyttan.

Maria: Allt det här pusslet, kan man säga, som du har med dig. Vad var det som lockade nu när du sökte till skolchefsuppdraget i Tomelilla kommun?

Johan: Jo, jag har en liknelse där. Nu får man inte missuppfatta, men jag brukar säga så här: Tomelilla har en jätteutmaning, Tomelilla kommun och Tomelilla skolsystem har jätteutmaningar med elevernas kunskapsresultat. Det vi började egentligen att prata om att skolan är så viktig, för det hänger med hela livet, hur det går i skolan. Det var en utmaning.

Samtidigt som jag tror att det finns jättefina förutsättningar, eller jag vet att det finns förutsättningar. Duktig personal, duktigt ledarskap och vi har helt säkert elever med potential.  Jag brukar göra en sportliknelse här: det här är som att ta över ett lag som har alla förutsättningar men som inte har lyckats ända fram, utav någon anledning. Den utmaningen känner jag. Jag har sökt eller fått utmaningar i mina tidigare uppdrag också, så tänkte jag: ”Men det här är faktiskt en liten utmaning. Inte för mig personligen så, men för oss”.

Maria: Om vi ska återgå till sportliknelser. Ska Tomelilla vinna SM-guld i skola?

Johan: Nej, Tomelilla ska inte vinna SM-guld. Man kan inte tävla i skola, även om man läser i tidningen om Pisa och Lärarförbundet.

Maria: Kan man inte tävla i skola?

Johan: Det kan man inte, för det är helt olika sporter, beroende på vilken kommun det är. Jag har jobbat i Vellinge, som exempel, och i Eslöv. Vellinge och Eslöv de spelar inte samma spel egentligen utifrån vilka förutsättningar man har, och då ska man inte tävla mot varandra. Samma gäller Tomelilla, vi ska inte tävla mot Vellinge eller bli årets bästa skolkommun.

Jag förstår liksom innebörden, det blir lite mer spännande om man paketerar skolans uppgång och fall i tävlingssammanhang. Men det vi kan bli bättre på, och den gren vi ska tävla i, det är att titta på – man brukar titta på socioekonomiska förutsättningar – hur ser det ut i våra familjer, vilken utbildningsbakgrund har hemmen? Där ska vi tävla och säga: ”Tomelillas barn, elever, ungdomar, de ska prestera lite bättre än vad man spår”. För statistik spår. ”Jaha, såhär ska det gå för oss.”

Det är den tävlingen som vi ska ge oss in på, och säga: ”de tror vi ska leverera det här, men vi gör det lite bättre”. Vi tävlar inte med Vellinge eller med Svedala eller med Skurup, Sjöbo och alla grannkommuner. Vi ska faktiskt visa att ni trodde det här om oss, men vi är faktiskt lite bättre.

Maria: För då finns det ändå någonting objektivt i allt detta tyckande?

Johan: Om det ändå är statistik i bakgrunden så finns det faktiskt någonting objektivt. Jag tror också att är viktigt att få till den tron hos elever och hos oss som jobbar med skola, att vi kan bli lite bättre. Jag tror också att det är extremt viktigt att föräldrarna tänker så, att man tycker om skolan, inte tycker om skolan. Just det här att man lägger goda ord för och om skolan och tror att vi tillsammans med eleverna och barnen kan bli lite bättre.

Jag tror att det finns en syn på skolan ibland som mindre viktig, och det brukar man säga att det påverkar skolresultaten jättemycket. […] forskning som jag var inne på innan, en del är att både föräldrar, vi som jobbar i skolan och eleverna har höga förväntningar. Vi ska tro att vi ska lyckas, vi ska tro att vi ska lyckas med elever och barn, föräldrarna ska tro på oss och att deras barn och elever lyckas. Eleven själv ska gå in och tänka först på ett lyckande inte på ett misslyckande.

Maria: Om du ska ge mig ett råd som förälder. Jag har tre barn i skolan, just nu för den här frågan väldigt bra fördelade: en på lågstadiet, en på mellanstadiet och en på högstadiet. Har du något annat råd? Jag ska signalera att jag tror på skolan, att jag tror på dig. Har du något annat råd till mig som förälder?

Johan: Då har jag ett jättebra tips, och det är egentligen inte mitt. Det är som alla bra tips, det kommer från någon annan, oftast. Jag hade en rektor för ett tag sen, som inledde sina föräldramöten första gången han samlade föräldrarna: ”Jag vill ha en sak av er. Jag vill att ni aldrig pratar illa om skolan hemma med era barn vid köksbordet”. Då började alla skruva på sig, och han la till: ”Jag vet att vi gör fel emellanåt, det kan hända då och då, mänskliga fel händer alltid. Det blir inte som vi har tänkt. Ta det då med mig, ta det inte med era barn”. Det är ganska modigt och rättfram att säga så. Men det ligger någonting i det.

Maria: Verkligen. Men då får man, ur ett föräldraperspektiv, vara så där öppen och modig, känna att man har den kommunikationen. Hur kan ni underlätta i skolan så att vi kan ha den?

Johan: Ja, det är möten, att träffa, involvera föräldrarna […] och det är vi lite dåliga på i skolan tror jag säkert, både vi här [i Tomelilla] och på andra ställen, att vi inte får till den här föräldrakommunikationen. Vi berättar inte om vad vi gör i skolan och det blir en misstänksamhet. Sen är det också lite marigt för att i skolan har vi mycket som vi på kommunen hittar på, eller som staten hittar på, så att uppdraget i skolan att stå i klassrummet det är ansträngt, för att det är så mycket man ska göra.

Och så har vi föräldrarnas förväntningar. Vi tar utvecklingssamtal som exempel. Man ska ha utvecklingssamtal, det måste man ha, det ska man ha. Det är bra för eleverna, bra för föräldrarna, bra för lärarna. Vi som föräldrar vi tänker så här: ”Nu är det ett föräldramöte igen. Det räcker att: hör vi ingenting så är det bra”. Som förälder vara stressad med jobbet och samtidigt vara engagerad i skolan. Skolan som gör allt för att få föräldrarna engagerade. Där måste vi hitta en bra balans, faktiskt.

Maria: Det här med digitala verktyg och kommunikationer. Är det ett sätt?

Johan: Det är ett sätt. Inte helt oproblematiskt. Smart använt så ökar det möjligheten att kommunicera, inte träffas IRL, det måste vi göra emellanåt. Men att bli lite effektivare. Inte smart använt så ökar det frustrationen både för föräldrar och för skolan. Man blir otydlig: ”Jaha, var står det någonstans?”

Förr så skickade man hem ett brev, då stod det i brevet. Eller om man inte ens gjorde det, man skickade det med eleverna. Idag kanske man kan hitta det på Facebookkontot, Instagram eller lärarplattformen eller hemsidan. Där måste man vara smart när man kommunicerar.

Maria: På tal om smart: smartphones?

Johan: Smartphones ja. ”Förbjud dem i skolan.” ”Mobilförbud” är svaret på allt.

Maria: Är det svaret på allt?

Johan: Nej då, det är inte alls svaret på någonting skulle jag vilja säga. Jag förstår det när man… Det är faktiskt rektorn tillsammans med elever och personal som bestämmer – rektorn beslutar – kring sådana saker. Jag kan förstå om det distraherar skolarbetet. Sen förstår jag det inte utifrån en annan aspekt. För mobiltelefonen i sig är inget problem.

Jag brukar säga så här: ”så har man läsplattor eller Ipads eller datorer där man kan titta på fel saker”. Jag hade en klasskompis, han läste Kalle Anka innanför matteboken så han tittade på fel saker. Problemet är inte utrustningen i sig, det är egentligen att få elever och barn att släppa den utrustningen när de behöver släppa den. Att använda utrustningen till skolarbete och lärande. Det är det som är utmaningen. Mobiltelefonen i sig är inget problem. Lika lite som paddan eller datorn. ”Mobilförbud löser allt.” Nej, säger jag, det löser ingenting.

Maria: Kommer barnen själva på bra lösningar på problem?

Johan: Ja, det skulle jag vilja säga. Det borde man inte förundras av egentligen om man har jobbat så länge i skolan som jag. Nu träffar jag inte barn och elever speciellt mycket, så då kan ju någon bli lite irriterad och säga: ”jaha, säger han som inte träffar och ser hur situationerna är”. Men mina erfarenheter är att barn eller ungdomar kommer med jättebra konstruktiva lösningar och förslag på lösningar. Sen är de oftast lite hårdare än vad vi vuxna är med just konsekvenser och sådant, att det här ska göras, det här har vi kommit överens om. Så det finns all anledning att släppa in barn och ungdomar i de processerna när man ska besluta saker.

Maria: För jag tänker just med tanke på barnkonventionen som har blivit lag. Hur jobbar ni med att öka delaktigheten för eleverna i deras arbete eller arbetsplats?

Johan: Där är utmaningen för att skolan generellt… barnkonventionen var tidigare en konvention, lika bindande men nu har den blivit lag. Skolan har ju i sin lärarplan och styrdokument inskrivit om elevinflytande och barns inflytande i verksamheten. Det har alltid funnits.

Det barnkonventionen gör det är att – och det kanske man glömmer bort, för man tänker, ”barn, då placerar vi det här arbetet i skolan, för det är ni som har barnen.” Men barnkonventionen det är att barn och elever ska få inflytande överallt, eller ett bredare inflytande. Det är det vi har försökt jobba till.

Det finns ett ungdomsråd som har ett presidium i Tomelilla som är primärt som vi jobbar med barnkonventionen. Vi är precis i uppstarten kan man säga. Men det handlar om att få in ungdomars och barns inflytande på andra delar i kommunens verksamhet som gör någonting för barn och unga, som påverkar. Där har vi någonting att lära och jobba med framöver.

Maria: En utmaning helt enkelt.

Johan: En del utmaningar. För vi som vuxna kan säga så här: ”Vi bygger en hockeyrink”. Vi tar det som exempel för våra barn och unga. Så glömmer vi lyssna. Men är det någon som vill ha en hockeyrink? Vad vill man egentligen ha bland barn och unga? Det handlar inte om en parallell demokrati, men det handlar om att lyssna in så att vi som kommun, när vi fattar våra beslut förstår liksom att ”det är nog det här de (unga) vill”.

Det är så lätt, om vi backar tillbaka till vår skolbild igen. När vi ska bestämma vad barn och unga tycker om saker, då hux flux är vi tillbaka när vi var barn och unga och vi tycker inte samma som de (unga) gör nu, det är en sak som är säker. Det vi tycker är häftigt nu utifrån ett barn- och ungdomsperspektiv tycker de är helt passé.

Maria: Och så tyckte vi om våra föräldrar också. (Skratt)

Johan: Ja, det kommer tillbaka. Visst är det fascinerade. Lite så. Det slås man ju utav som förälder ibland när man pratar med sina barn och unga, de är ju faktiskt kloka. Och de tycker inte samma som oss, och de värderar inte på samma vis.

Maria: Det är en utmaning där att ta steget att våga lyssna på de ungas behov. Vad ser du fler för utmaningar för skolutvecklingen i Tomelilla?

Johan: Jag ser en utmaning med att vi har haft det ganska rörligt – jag brukar inte säga rörigt, men rörligt – Vi har haft byte på ledarpositioner, rektorspositioner, och inte riktigt satt ner foten hur vi vill ha det med skolorganisationen. Den rörligheten har varit lite till men. Vi ser att nu har vi rekryterat nya rektorer, vi får en fast organisation. Man kan köra fort men saknar man ett hjul eller inte har spänt ratten då blir det svårt att köra fort. Men nu kan jag känna att det börjar närma sig att vi har ett fordon att köra.

Maria: Spännande framtid då helt enkelt.

Johan: Absolut.

Maria: Om vi avslutar med tiotusenkronorsfrågan här då. Det objektiva svaret, vad är en bra skola?

Johan: En bra skola är att man har höga förväntningar – vi tror. Barnen och eleverna tror att de kan lyckas, vi tror att de kan lyckas, föräldrarna tror att de ska lyckas. Det är en objektiv sanning. Det finns en annan objektiv sanning kommer överens om att såhär ska vi jobba, man har en tanke om det. Det här stöds av forskningen också, absolut. Det är de två viktigaste delarna.

Maria: Jättespännande. Tack snälla för de svaren, Johan.

Johan: Tack så mycket.

Du har nu lyssnat till Tomelillapodden. En podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Intro: Välkommen till Tomelillapodden, en podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Maria: Välkommen till Tomelillapodden, Maria Jansson.

Maria Jansson: Tack så mycket.

Maria: Du har ju två uppdrag här i kommunen, dels som fackligt engagerad, dels som anhörigsamordnare. Det där med att vara fackligt engagerad det är ju kopplat direkt till arbete. Tomelillapodden handlar om arbete och livet här i Tomelilla på Österlen, men det där med att vara anhörig det påverkar livet för många. Men det är kanske inte alla som vet vad man är om man är anhörig, och hur påverkar det livet? Så jag tänkte vi ska börja där. Vem är anhörig?

Maria Jansson: Jag jobbar ju mot anhöriga och de som vårdar en som är närstående. Under socialtjänstlagen jobbar jag och det innebär att man ska erbjuda anhöriga [stöd] för att underlätta för en som vårdar någon som är långvarigt sjuk, äldre eller stödjer en närstående som har funktionshinder.

Det kan vara allt från cancer, stroke, en som har äldre. Olika diagnoser på barn, föräldrarna där stöttar jag. Så det är många grupper. Alla som är över 18 år, där stöttar jag de anhöriga.

Maria: Någon gång i livet kommer ju de flesta vara anhörig. Ungefär hur många tror du att det berör, alltså vuxna som hjälper en förälder, ett barn eller en vän som är i behov av hjälp? Hur många är det ungefär i Tomelilla?

Maria Jansson: Tittar man i hela Sverige så är det 1,3 miljoner, räknar man då ner det i Tomelilla så är det cirka 1900. Men alla behöver ju inte stöd och hjälp, utan det är en del. Jag har kontakt med cirka 100 olika personer. En del behöver bara ett telefonsamtal, tips och råd, där jag liksom coachar rätt - vem ska jag ta kontakt med? Någon annan behöver ett samtal eller vill träffa andra i samma situation.

Maria: Tror du att det kan vara så att man inte tänker på att man är något som heter anhörig?

Maria Jansson: Ja, anhörig-ordet, det är ju ett ord man använder bara. Men de anhöriga ser inte sig själva som anhörig. Utan man gör saker och hjälper en närstående av plikten. En närstående det kan vara en granne, det kan vara en vän, det kan vara ens barn, föräldrar, syskon. Där behöver inte vara biologiska band för att man ska vårda en anhörig, utan vi stöttar alla som hjälper någon.

Maria: Om jag har en vän som har cancer som jag hjälper, eller en man som är kroniskt sjuk eller ett barn med en funktionsnedsättning, vad kan jag få för stöd utav dig och kommunen?

Maria Jansson: De olika stödinsatserna består av både ett indirekt stöd och ett direkt stöd. Det direkta stödet det kan vara att den närstående får avlösning eller vård i hemmet, hemtjänst, hjälpmedel, andra olika hjälpmedel.

Det direkta stödet mot anhöriga det kan vara ett samtal, det kan vara att vara med i anhöriggrupper. Vi har massagestol, vi har ett ljusrum. Men det är väldigt individuellt anpassat. Man tittar på varje enskild person och så försöker man stötta och hjälpa dem i den situationen de är i, och inte bara titta på den personen, utan man tittar på helhetsperspektivet, på hela familjen så att alla får det stöd och den hjälp som man kan hjälpa till med. För man kan ju inte förändra situationen, utan man måste göra det bästa av situationen.

Maria: Vad är utmaningarna i ditt jobb som anhörigsamordnare?

Maria Jansson: Man kan få frågan ibland av en anhörig till exempel: Men hur länge ska jag orka hålla på så här? Situationen är ju som den är, så det är ju bara den anhörige själv som kan bestämma hur länge man orkar genom olika stödinsatser. Orkar man inte längre så måste samhället ta över vården, men man vill ju så länge som möjligt. Det är ju en utmaning. Man jobbar ju hela tiden, istället för att två ska bli sjuka så ska ju den anhöriga hålla sig frisk så länge som möjligt och inte själv bli sjuk också. Det är ju en utmaning.

Maria: Är dåligt samvete någonting som många brottas med?

MariaJansson: Absolut. Skam. Skuld. Dåligt samvete. Man tappar ibland det sociala nätverket för man orkar inte bjuda hem, man orkar inte gå bort. Så det blir ett väldigt begränsat socialt nätverk. Då kan en anhöriggrupp verkligen vara ett tillfälle när man träffar andra i samma situation som förstår varandra på ett väldigt bra sätt.

Maria: Och kan ge tips och råd kanske?

Maria Jansson: Absolut. Och det handlar om: Ja, men det har jag varit med om och då gjorde vi så här och så här – Jaha, det kanske man skulle prova. Så är det hela tiden när man träffar andra i samma situation.

Man tror ju att man är ganska ensam: Det är väl bara jag som har det så här jobbigt, det är väl bara jag som gör detta? Nä, det är ju hur många som helst. Som sagt när man tittar på statistiken och ser hur många det är som hjälper och stöttar någon bara i lilla Tomelilla - nästan 2000 - så är vi ju många.

Maria: För att få ihop de här grupperna, där det kanske gäller en sällsynt diagnos eller så, så samarbetar ni med andra kommuner i närheten, eller hur?

Maria Jansson: Ja, Sydöstra Skånes kommuner. Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla, Ystad och Skurup, vi samarbetar. Vi som är anhörigkonsulenter i dessa, vi träffas kontinuerligt och samlar för att vi ska kunna samla grupper som är ungefär liknande. För att då sprida information att det finns anhörigstöd, för det är fortfarande många som inte ens vet att det finns stöd för anhöriga, så står vi på sjukhusen – Ystad och Simrishamn – och informerar och berättar. Ute i olika sammanhang, pensionärsorganisationer, stora träffar, då står vi där och informerar. Sen har vi även utbildningstillfälle, storföreläsningar som vi har tillsammans. Det kan vara i Tomelilla, det kan vara i Ystad. Då bjuder man in till en gratisföreläsning i olika ämnen.

Maria: Kostar det någonting att få anhörigstöd eller stödinsatser från dig och kommunen?

Maria Jansson: Nej, anhörigstödet kostar ingenting. Och jag för ingen dokumentation, jag för bara minnesanteckningar. Jag får inte dokumentera någonting. Det gör att många känner en trygghet för ibland när man ska dokumentera så kanske den närstående får reda på vad som står där.

När man går och pratar här i ett samtal så kan man säga saker som ingen annan behöver höra. Man måste få ”kräka” av sig helt enkelt ibland, för att orka och må lite bättre sen när man får säga det till någon som inte är en dotter eller nära vän. Man vill inte alltid prata om den sjuka där utan det vill man göra någon annanstans

Maria: Om man känner att man vill komma i kontakt med dig, man kanske inte riktigt än behöver något samtal, men man vill veta lite mer. Hur kommer man i kontakt med dig?

Maria Jansson: Jag vill ju nå dem innan man egentligen behöver stöd och hjälp precis som du säger. Bara att ta kontakt och kolla att jag finns, så att man vet att när man väl behöver kanske stöd och hjälp, är aldrig fel. Vi har en broschyr, vi finns på Tomelilla kommuns hemsida och vi finns på Facebook.  Det finns en mejladress och det finns ett telefonnummer. Svarar jag inte direkt så ringer jag alltid tillbaka.

Maria: Så, man tittar på Tomelilla kommuns hemsida. Sen når man dig via Tomelilla direkt också gissar jag?

Maria Jansson: Absolut, man ringer ju alltid 0417 - 18 000 till Tomelilla direkt och så blir man kopplad rätt. Mejladressen finns ju också om man vill nå mig.

Maria: Att vara anhörig innebär ibland, sa du, att man känner sig ensam om sin situation. Även om man kanske inte är ensam för man vårdar någon i sin närhet. Men att vara ensam det är också något som påverkar en och gör en nedstämd.

Maria Jansson: Det jobbar vi också med nu i Tomelilla. Vi har jobbat ganska länge tillsammans med Röda korset och Kyrkan med en så kallad väntjänst som vi kallar glädjespridare som en gemensam nämnare, att ofrivillig ensamhet försöker vi förebygga. Då är det en vän som kan gå hem och besöka eller att man träffas någonstans och går ut och går, olika saker. Vi har utvidgat det i år med att man kan ha en måltidsvän. Antingen kommer någon hem till en och äter tillsammans, så betalar kommunen för måltidsvännens måltid. Eller så äter man på ett av våra boenden, vi har ju Byavången i Skåne Tranås, Norrevång i Tomelilla och Brinkehem i Brösarp.

Maria: Det lät ju så underbart. Glädjespridare, vem vill inte vara det? Det måste vara lätt att hitta folk som vill vara glädjespridare?

Maria Jansson: Det är lite svårare idag att hitta frivilliga. Många av de frivilliga är ju äldre. Men just nu när vi har skickat ut om måltidsvän så har jag faktiskt fått många yngre som också är intresserade.  Vi hoppas att få igång detta. Vi har ju börjat fundera också på ung i omsorg, att yngre ska gå ut och besöka på boenden, vara vänner där. Så vi hoppas att det också ska kunna gynna de som är ofrivilligt ensamma.

Maria: Det låter ju som en fantastisk möjlighet att få träffa någon äldre och ta del utav deras erfarenhet och höra om deras livsöden helt enkelt.

Maria Jansson: Det är ju så. Sådana här möten är ju en win/win. Den som besöker får träffa någon och den som kände sig ensam träffar någon och man har ett utbyte och har roligt tillsammans. Sen blir det en vänskap som man har med sig resten av det livet. Det är ett positivt utbyte för båda parterna.

Maria: Jag tänkte vi skulle prata lite vad som lockade dig till att jobba i kommunen, för du har jobbat i Tomelilla i ganska många år.

Maria Jansson: Ja, jag är inne på mitt 25:e år i år.

Maria: Grattis, det är ju jubileumsår. Vad var det som först fick dig att känna att du ville jobba med människor?

Maria Jansson: Jag har alltid tyckt om människor, och speciellt äldre människor, att man kan stötta och hjälpa. Jag började att jobba som sommarvikarie sen läste jag till undersköterska och fick jobb på Byavången, där jag har mitt kontor idag, och jobbade som undersköterska. Jag har jobbat både dag och natt, serviceavdelning, demensavdelning. Sen läste jag vidare och jobbade som arbetslagsledare och enhetschef, och sen jobbade jag faktiskt lite med årsarbetstid och var projektledare där. Efter det så blev det här med anhörigstöd aktuellt, vi fick pengar från regeringen, och jag tyckte det var jätteintressant att stötta den biten. Man utvecklar sig själv och man ser andra bitar också.

När man jobbar i vården tänkte man inte så mycket på de anhöriga, vilket man har sett. Alla måste ha anhörigglasögon på sig. Då läste jag anhörigstöd i helhetsperspektiv, högskoleutbildning. Sen dess har jag jobbat med detta och trivs jättebra. Bara att finnas och sitta och lyssna på människor att det kan ge så väldigt mycket, det värmer i hjärtat.

Maria: Nu hjälper du andra med hjälp utav din erfarenhet, både anhöriga, men också andra som arbetar i kommunen för du är fackligt engagerad.

Maria Jansson: Ja, jag sitter som ordförande i Vision, fackförbundet här i Tomelilla. Vi har 92 stycken medlemmar just nu. Det är ju mest tjänstemän som vi har i vår fackliga organisation.

Maria: Jag tänker att samhället, vi blir mer och mer individualister säger man, så varför ska man gå med i ett fack? Varför engagerar man sig i facket dessutom?

Maria Jansson: För att man är intresserad av mänskliga rättigheter. Vision är ju en Fair Union, man tittar på rättsligt arbete och så miljöarbete. Att man har hela den biten, det betyder mycket för mig. Alla ska ha sina rättigheter, men även att man tänker på miljön är en stor viktig bit när samhället ser ut som det gör idag.

Att allas röster blir hörda, det känns som att det är viktigt att alla får säga sin sak. Sen är det ett beslut, och det är inte alltid enighet, men alla har framfört och det står i ett protokoll om man är enig eller inte. Ibland är vi eniga och ibland inte, men vi måste alltid rätta oss efter beslutet. Men vi har fått vara med och säga vår åsikt, och det tycker jag är viktigt att alla har möjlighet till.

Maria: Hur är Tomelilla kommun att samarbeta med då?

Maria Jansson: Det har blivit mycket bättre sista åren och vi har fått ett bra samverkansflyt tycker jag. Man får information, och sen blir det då ett beslut, och man går i rätt ordning. Ju mer man känner personalavdelningen och man känner cheferna så blir det lättare att samverka. Jag tycker det flyter på bra.

Maria: Om man är intresserad av vad det innebär att vara med som medlem, hur tar man reda på det?

Maria Jansson: Då tar man bara kontakt med någon av oss i styrelsen. Man kan ta kontakt med mig. Det står också på forum, Tomelilla kommuns intranät, vilka som är med i styrelsen. Och så kan man ta kontakt med någon av oss så hjälper vi er. Eller så går man bara in på Visions hemsida och klickar i. Det går också jättebra. Sen är man välkommen att vara med i styrelsearbetet. Man kan bara vara ombud på sin arbetsplats och se till att man får information ut till de olika ställena.

Maria: Du tar hand om många känns det som, i ditt jobb. Du hjälper många på olika sätt. Hur orkar man med det, var får du din energi?

Maria Jansson: Jag känner att det ger så mycket tillbaka när man lyssnar på andra och den här tacksamheten som är så stor. Samtidigt ibland så bär man på väldigt tunga saker när en familj har mist någon och man har stöttat dem länge. Då har vi faktiskt tillsammans i SÖSK handledning en gång i månaden. Man måste lägga det någonstans, så det är viktigt att man får göra det och det känns jättebra. Det gör också att man orkar.  

Maria: Om man har lyssnat på det här och kommit på att jag är ju anhörig.

Maria Jansson: Då ska man absolut ta kontakt med mig, snarast möjligt.

Maria: Och en gång till, hur kommer man i kontakt med dig?

Maria Jansson: Man kan ringa direkt till Tomelilla direkt på 0417–18000.  Eller så finns jag på min mejladress, den finns på kommunens hemsida. Det är bara mitt namn och tomelilla.se, alltså maria.jansson@remove-this.tomelilla.remove-this.se.

Maria: Och man kan känna sig trygg med att man är helt anonym, och att det inte blir någon dokumentation av det man säger.

Maria Jansson: Absolut. Vill man kan man även söka på anhörigstöd Tomelilla kommuns Facebooksida och skriva ett litet meddelande där.

Maria: Alla vägar bär till anhörigstödet, helt enkelt.

Maria Jansson: Ibland kanske man inte ens själv vill ringa. Har man då kontakt med någon annan i kommunen, eller ringer kommunens växel så kan man säga: Vill du be anhörigstödet ringa mig? Så ringer jag upp. Men bara om man själv har gett ett medgivande så tar jag kontakt.

Maria: Jättebra att veta. Och så kan man gå in på hemsidan och kolla program och olika grupper ni har just nu.

Maria Jansson: Vill man veta exakt och få dagsfärskt så ringer man.

Maria: Jättebra. Tack så mycket Maria.

Maria Jansson: Tack själv.

Du har nu lyssnat till Tomelillapodden. En podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Detta är en sammanfattning av poddavsnittets innehåll.

Avsnittet publicerades 2020-05-27.

Kommundirektör Britt-Marie Börjesson har bjudit in kommunstyrelsens ordförande, Leif Sandberg, och kommunstyrelsens andre vice ordförande, Sara Anheden, för att fortsätta diskussionen om coronaviruset och kommunens arbete.  

Digital vardag och nya appar

Coronapandemin har tvingat oss att börja använda digitala verktyg snabbare än innan. Skolan har fått göra omställningar till digital undervisning. Möten sker på skärmar istället för i mötesrum.  

Tomelilla har dragit stor nytta av sitt tidigare digitaliseringsarbete.

– I Tomelilla gäller digitalt främst. Om vi inte kan vara bäst så ska vi i alla fall ligga i täten, säger Leif Sandberg, kommunalråd. Här finns praktiska möjligheter att göra samma saker som i de stora städerna, fast på vårt sätt.

– Det är ändå positivt att så många har lärt sig acceptera digitala verktyg. Även framöver kommer vi alla nog tänka till innan vi reser långa sträckor för att ha ett möte. Det kommer både spara tid och skona miljön, menar Sara Anheden.

Kommunen var tidigt ute med appen Nyby, ett sorts digitalt nätverk som knyter kontakter mellan kvalificerade personer som vill hjälpa till med personer som behöver hjälp. Det kan till exempel vara att bära hem matvaror till någon som inte kan själv.

Vi hjälps åt

Frivilliga engageras inte bara genom appar. Via kommunens anhörigkonsulent samordnas volontärer och personer som behöver stöd.

– Föreningar, pensionärsorganisationer och Röda korset, för att nämna några, har varit fantastiska i det här arbetet, berättar Britt-Marie Börjesson. Det arbetet har förekommit i kommunen under en lång tid, men inte varit så synligt för oss tjänstemän förrän nu.

– Det vore bra om samarbetet med de frivilliga organisationerna kunde bli en erkänd del av kommunens ”verktygslåda”, säger Leif Sandberg. Det är en viktig del i att kunna leverera välfärd, inte bara basal välfärd, utan även välmåendevälfärd.

– Även vardagskultur är en del av vårt välmående, menar Britt-Marie Börjesson, och det är något vi är riktigt bra på här i Tomelilla. Vi har ett kulturhus och bibliotek som redan jobbar med lärande och digitalt utanförskap. Men inget bra som inte kan bli bättre.

Är man är äldre eller har en äldre anhörig som är isolerad hemma och känner sig digitalt utanför, så kan man kontakta Tomelilla direkt och få hjälp.

Sveriges arbete

Sveriges taktik för att minska smittspridningen har i stora drag inneburit att tvätta händerna och hålla avstånd. Här har individens eget ansvar varit viktigt. Hur stöttar kommunen invånarna att följa rekommendationerna?

– Vi fortsätter att betona vikten av att hålla i och hålla ut. Vi måste också vara uppmärksamma på allmänhetens beteende, och se till att gå ut i våra kanaler och sprida kunskap när vi märker att rekommendationerna inte följs, säger Britt-Marie Börjesson.

– Kommunen kan göra vissa bitar, men vi kan inte ta eget ansvar åt kommuninvånarna, det kan bara invånarna själva göra, säger Leif Sandberg. Alternativet är poliser, militärer och övervakning, och det jag ingen vän av.  

Lärdomar och konsekvenser

Det är viktigt att utvärdera. Detta är något som sker ständigt inom kommunen. Kommunstyrelsen, ledningsgrupper och politiker träffas regelbundet och drar lärdom av framgångar och misstag. Ett större krislager och bättre resursallokering är några av sakerna som redan uppmärksammas.

Vilka andra lärdomar kan vi bära med oss från den här krisen?

– En viktig lärdom är tillit, att lita på att vi invånare kan ta eget ansvar. Jag är tacksam över att vi har haft friheten att röra oss ute och kunnat njuta av den härliga våren, i jämförelse med andra delar av Europa där den möjligheten inte finns. Därför är det viktigt att vi fortsätter visa att vi kan ta ansvar för oss själva och varandra, säger Sara Anheden.

– Jag hoppas att kunna hålla diskussionen om stad och landsbygd vid liv. Delar av vårt näringsliv handlar om av vad som kallas från jord till bord. Vi kommer inte kunna slåss mot urbaniseringen, men det finns en grön våg och en styrka i småskaligheten. Det vill jag ta med mig från den här krisen, berättar Britt-Marie Börjesson.

Detta är en sammanfattning av poddavsnittets innehåll.

Avsnittet publicerades 2020-05-27.

Kommundirektör Britt-Marie Börjesson har bjudit in kommunstyrelsens ordförande, Leif Sandberg, och kommunstyrelsens andre vice ordförande, Sara Anheden, för att diskutera och prata om coronaviruset och hur det har påverkat kommunens arbete.  

Informationsspridning

Utöver presskonferenserna och de nationella nyheterna har man som kommun informationsnätverk i form av samverkansmöten med regionen och länsstyrelsen, ofta flera gånger i veckan. Inom SKR hålls konferenser för olika grupper, till exempel för kommundirektörer, skolchefer, socialchefer, förvaltningschefer med mera.

Under rådande situation träffar Britt-Marie Börjesson sin ledningsgrupp två gånger i veckan för att bygga upp en bas för att klara av en mer kritisk situation. Varje chef jobbar sedan vidare i sin verksamhet.

– Jag tror aldrig att jag i hela min yrkeskarriär har nätverkat så mycket, säger Britt-Marie Börjesson.

Även kommunens kontaktcenter, Tomelilla direkt, har kopplats på för att invånarna ska kunna kontakta kommunen snabbt och få svar på sina frågor.

– Fördelen med att vara en liten kommun som Tomelilla är att vi är en gemensam förvaltning, berättar Leif Sandberg. Vi behöver inte riva förvaltningsmurar, flytta resurser och prioritera om, utan alla möjligheter finns.

Sara Anheden märker fördelarna med att kunna ha en dialog och direkt kommunikation mellan politiken och förvaltningen.

– Jag tror det är det bästa sättet att arbeta i det läge vi är i nu.

Social oro

Många som kontaktar kommunen har frågor kring smittspridning. Smittspridningen är en viktig fråga för kommunen, inte minst på grund av att en stor del av kommunens medarbetare jobbar fysiskt nära invånarna.  

– Det har visat sig att en person kan vara smittbärande utan symptom, då är det extra viktigt med kommunikationen utåt, säger Britt-Marie Börjesson.

För att trygga medarbetarna och skydda de äldre följer kommunen folkhälsomyndighetens rekommendationer. Förberedelser har gjorts för att kunna avgränsa och skilja av både personal och enheter om smittan skulle uppstå.

– Den nationella fördelningen av skyddsutrustning fungerar bra, berättar Britt-Marie. Vår medicinskt ansvariga sjuksköterska är mycket delaktig i fördelningsarbetet av skyddsutrustning, vilket är en trygghet för oss.

Är man orolig för sig själv eller en anhörig kan man vända sig till sin närmsta kontaktperson eller kontakta Tomelilla direkt.

Vanliga frågor

De flesta frågorna kretsar kring smittspridning, skyddsutrustning och munskydd. Men en del är också oroliga över barn och ungas fritidsaktiviteter och har frågor kring föreningarnas fortsatta verksamheter.

– Vi får allt från detaljfrågor till större frågor, berättar Leif Sandberg. Både privatpersoner och föreningar vill ha reda på vem, var och hur smittan finns. Även om vi hade vetat så kan vi inte gå ut med information om folks hälsa, vare sig det gäller covid-19 eller andra sjukdomar. Men många frågar ju för att de vill skydda sig själva.

Leif Sandberg uppmanar invånarna att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer, att hålla avstånd och att tvätta händerna.

Budget

2020 års budget togs fram långt innan man visste hur året skulle bli. Kostnader har tillkommit på grund av ökad sjukfrånvaro, extra insatser och skyddsutrustning. En del kostnader kommer att täckas av bidrag från staten, men den ökande arbetslöshet och ett försämrat näringsliv kommer enligt prognoserna att påverka framtiden. Leif Sandberg betonar vikten av att följa upp alla kostnader regelbundet.

– Det här är ingen isolerad fråga, säger Sara Anheden. Det här årets händelser kommer också att påverka hur vi lägger nästa års budget.

Tomelilla kommun har ett starkt näringsliv med ett stort antal småföretag och en stark besöksnäring. En aktuell fråga är hur kommunen kan stötta inför sommarens semesterbesök. Ett exempel på åtgärd är att tillåta uteserveringarna att öppna tidigare för att stötta restaurangnäringen.

–Det är en utmaning att få företagarna att använda de insatser och stöd som erbjuds. Exempelvis Region Skånes företagsakut, säger Leif Sandberg.

Kommunen är en myndighetsutövande organisation och har en skyldighet att utöva tillsyn. För att inte störa näringslivet i onödan ser kommunen till att vara där det behövs och där det är akut. Nya tillsynsområden har dock framträtt på grund av restriktionerna gällande avstånd och folkmängd.

Intro: Välkommen till Tomelillapodden, en podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Maria: Välkommen till Tomelillapodden, Martin Wassenius.

Martin: Tackar, tackar.

Maria: Du är kommunvägledare på Tomelilla direkt. Vad är Tomelilla direkt?

Marin: Tomelilla direkt är Tomelilla kommuns nya satsning som en service för invånarna i Tomelilla. Vi kallar det inte kontaktcenter, men det är en väg in till Tomelilla kommun där all kommunikation, besök och korrespondens ska gå igenom.

Maria: Varför satsar kommunen på en sådan här verksamhet?

Martin: Först och främst så är det servicen till invånarna. Det ska kunna vara snabba svar och inget som hamnar mellan stolarna. Vi ska se till att varje fråga besvaras, även om den inte besvaras av oss så ska vi borga för att invånarna får ett svar. Det är tanken.

Maria: Så snabbare service och snabbare svar? Är det målet?

Martin: Ja, det är målet, och fler svar direkt vid första samtalet från de som svarar i telefon eller de som svarar på mejl.

Maria: Vad tror du frågorna som man har till sin kommun kan handla om?

Martin: Jag är ju rätt ny.  Jag har suttit lite i telefonin och jag har suttit lite mer och svarat på mejl. Många frågor rör samhällsbyggnadsfrågor, vatten och vattenläckor som dyker upp som man inte fått reda på. Fiberfrågor har varit väldigt aktuellt under en längre tid. Det börjar ju nå sitt slut nu, men där vi på slutet har fått en FAQ, frågor och svar, från den enda som jobbar med det vilket förhoppningsvis har avlastat henne.

Maria: Ja, för hur är det? Är det så att ni är till för att ersätta eller avlasta medarbetarna?

Martin: Avlasta. Vi ska inte ersätta någon, utan vi ska avlasta tjänstemännen så att de slipper bli störda i sitt arbete av telefoni och mejl.

Maria: Har du själv någon erfarenhet av att bättre information och liknande avlastade dig i ditt tidigare arbete?

Martin: Jag jobbade tidigare som handläggare på arbetsmarknadsenheten och ansvarade för sommarjobb för ungdomar. Efter första året när jag hade två missade samtal för varje besvarat samtal så uppdaterade jag vår hemsida med alla de frågor jag fick under första året och även uppdaterade receptionen med allt som rörde mitt jobb i de frågorna som de fick av folk som kom in till kommunhuset. Till året efter när allt det här var uppdaterat så minskade jag mina samtal med 80 procent.

Maria: Det var mycket.

Martin: Det är ju nästan alltid samma frågor. När frågorna kommer in så är ämnet som mest aktuellt, då är man som mest upptagen och som mest stressad att hålla sina deadlines och få projektet i hamn. Så det var en fantastisk hjälp att slippa bli störd genom att lägga lite tid på att uppdatera en hemsida till exempel.

Maria: Så, en avlastning för medarbetarna och framförallt en service för invånarna kommer Tomelilla direkt att vara? Där har ni också en satsning på olika digitala verktyg som ska underlätta för invånaren. Har du något exempel på det?

Martin: Vi har precis infört ett ärendehanteringssystem där allt ska in. Det är systemet som borgar för att vi kan återkoppla till den som har kommit med frågan. Där går mejlen in och där ska vi kunna lägga in även samtal. Tidigare så hette det växeln men nu ska den heta telefonin.

Då kan det vara så att vi inte kopplar vidare ett samtal utan vi tar emot frågan och skickar ut frågan till en handläggare för att borga för att svaret kommer ut, så att det inte blir att vi kopplar vidare till någon som inte är på plats. Då kanske personen som ringer kanske tröttnar på att vänta och lägger på.

När det blir så vet vi inte om invånarna har fått ett svar eller inte men går frågan istället genom oss så kan vi påminna tjänstemannen: ”Har du svarat? Det här har du inte svarat på än”. Tills vi har fått ett svar som vi vidarebefordrar.

Just nu finns det lite barnsjukdomar i att det blir en del dubbeljobb innan vi har riktigt kommit underfund med hur vi jobbar. Jag hade ett samtal tidigt i morse med en kollega där vi båda tyckte att det blev väldigt rörigt, ärendet vi hade. Men förhoppningsvis ska det bli bra i slutändan. Så ärendehanteringssystemet är ju en del. Men sen kommer ju även vår chatrobot, Kim, in i bilden så småningom.

Maria: (Skrattar) Det är så roligt att roboten har ett namn. Det låter kul tycker jag. Vad ska Kim göra då?

Martin: Kim ska kunna lära sig själv de frågor som ställs till hen på vår hemsida. Så till början kommer tjänstemän och vi att fylla upp med svar på frågor som vi vet kommer in, men sen ska Kim lära sig själv också. Kommer det in en fråga som inte har något svar så kommer frågan vidare till oss som jobbar på Tomelilla direkt. De svaren som vi sen skickar ut kommer Kim förhoppningsvis att lära sig så att nästa person som frågar inte behöver kopplas vidare till oss utan kan få svaret från Kim.

Maria: Smart. Så Tomelilla ligger framåt i tiden kan man säga?

Martin: Ja, det ska bli kul att se vad Kim kan göra.

Maria: Vissa utav de sakerna som Tomelilla kommun gör i Tomelilla direkt blir ju att man själv kan få snabba svar via e-tjänster och man kan få svar från er, kommunvägledare, via mejl. Men om man inte är så digital hur kan ni hjälpa invånaren?

Martin: Vi har ett mål att vi ska kunna hjälpa invånarna att bli mer digitala. Telefonin och receptionen kommer att finnas kvar så att man kan komma in i kommunhuset och den kommer att vara bemannad precis som tidigare för frågor som kan läggas in i ärendehanteringssystemet. Och man kan komma in för att lämna post till tjänstemän runt om i kommunen. Vi kommer inte ta bort någonting som finns för dem som inte vill mejla eller prata med Kim, även om fler och fler gör det så kommer det ändå finnas kvar precis samma service som tidigare.  

Maria: Så man behöver inte vara rädd att något tas bort, utan det här istället adderar snabbare service.

Martin: Från att receptionen och växeln har varit bemannad med två personer så är vi nu fem personer i Tomelilla direkt för att kunna göra mer saker i Tomelilla direkt.

Maria: Jag är nyfiken; det hörs ju att du inte är härifrån. Vad var det som lockade med Tomelilla kommun och vad var det som lockade med det här arbetet i Tomelilla direkt?

Martin: Jag har jobbat i Tomelilla sen 2007 med något avsteg mot Simrishamn, men jag har kommit tillbaka och de senaste snart fyra åren har jag jobbat i Tomelilla kommun. Tomelilla kommun är en relativt liten kommun där jag själv tycker att man kan få en närmre kontakt med invånarna. Man känner igen ganska många, även om jag bara jobbar här, jag bor inte här. Men under de här åren som jag har varit i Tomelilla så har jag lärt känna ganska många i de olika jobb jag haft.

Det är ganska trevligt att gå genom Tomelilla för man hälsar på någon man jobbade med för tretton år sen när de dyker upp. Det är nog charmen med att jobba i en mindre ort i jämförelse med att jobba i en storstad där i stort sett alla är anonyma.

Det kan vara en trygghet också för den som stöter på en i jobbet att den här personen känner jag faktiskt igen och kanske vet lite vad man har varit med om tidigare. Man behöver inte berätta hela sin historia. Sen vet man ju givetvis inte allt, för det kan ju vara i många olika ärenden. Jag upplever det som väldigt positivt och jag har aldrig fått ut något negativt av det.

Maria: Arbetet som kommunvägledare, vad gjorde dig nyfiken på det?

Martin: Den största nyfikenheten som väcktes i mig var att det var helt nytt. Det var inget som redan var igång som skulle förvaltas utan det som skulle sättas igång kommer om en månad förmodligen inte vara i närheten av hur det ser ut nu, och så som det ser ut om en månad kommer det inte se ut månaden efter, utan att det kommer att utvecklas ganska mycket under en ganska lång tid.  

Även om jag inte är en entreprenör i att starta olika företag så har jag de senaste tretton åren enbart startat upp nya verksamheter i företag, i kommuner och i föreningar. Det är en spännande resa att starta upp nya projekt. Sen kanske jag går vidare när det är färdigt. Så kan det mycket väl vara, men det här är nog det mest långsiktiga jag har startat upp, för jag tror att det kommer ta lång tid innan det är färdigt.

Maria: Ja, är det färdigt någon gång? Jag tänker att Tomelilla direkt kommer ju att växa och förändras utifrån invånarnas behov av information och service och medarbetarnas behov av er hjälp. Blir det färdigt?

Martin: Mycket går ju väldigt snabbt i hur det utvecklas i samhället nu. Frågor som kommer in idag kanske överhuvudtaget inte kommer in om fem år för att man löser det själv eller på något sätt. Det kanske aldrig blir färdigt, men vem vet?

Vår kommundirektör hade ett spännande inlägg när hon hälsade på oss i receptionen; Helsingborgs kontaktcenter som tydligen startades när hon började var långt ifrån färdigt när hon slutade i Helsingborg x antal år senare. Det hade blivit väldigt utvecklat, men det var inte färdigt.

Maria: Så det kommer att ta ett tag innan du slutar med detta. Om jag som invånare har haft jättebra kontakter med enskilda tjänstemän på kommunen, behöver jag känna mig orolig för att de kommer försvinna?

Martin: Tjänstemännen kommer att finnas kvar och de kommer att jobba med samma saker som innan. Man kanske inte har den personliga kontakten med tjänstemannen längre, men man kommer fortfarande få hjälp med samma frågor. Då är det förmodligen exakt samma person som hjälper en även om man inte har den personliga kontakten. Jag tror inte att man kommer att ta bort den personliga kontakten helt och hållet heller.

Maria: Utan kanske bara att det blir smidigare att komma till den, kontakten?

Martin: Förhoppningsvis får du din fråga smidigare hanterad. Att man känner en person ska ju inte vara det som är skillnaden i om man får snabbare hjälp eller inte. Utan alla invånare ska ha precis samma rätt att få hjälp med sin fråga. Det ska inte finnas några genvägar egentligen.

Maria: Om man har en fråga och man vill komma i kontakt med Tomelilla direkt, hur når man er?

Martin: Telefonnumret är exakt samma som det alltid har varit, det är 0417-180 00. Mejladressen är också densamma, det är kommun@tomelilla.se. Och receptionen är på exakt på samma ställe som den har varit sen innan.

Maria: Så allt är som förr, men lite smidigare?

Martin: Och Kim kommer att vara på hemsidan och hemsidan har precis samma adress som tidigare: tomelilla.se.

Maria: Jättebra. Tack snälla Martin.

Martin: Tack själv.

Du har nu lyssnat till Tomelillapodden. En podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Intro: Välkommen till Tomelillapodden, en podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Maria: Välkommen, Monika Jingmond, till Tomelillapodden.

Monika: Tack så mycket. Roligt att vara här.

Maria: Du är ju projektledare för digitaliseringsprojekt. Det är olika projekt som ska förenkla och förbättra livet och arbetet här i Tomelilla på Österlen.

Monika: Precis. Det stämmer mycket bra.

Maria: Då tänkte jag först börja fråga om fibernätsutbyggnadsprojektet, för det är det som du har jobbat längst med.

Monika: Ja det stämmer. Kommunen bygger ju själv fibernät. Här har vi väldigt drivna politiker i Tomelilla, för här har kommunfullmäktige beslutat att vi ska gå in och bygga fibernät i de områdena där det inte är någon annan aktör som bygger fiber.

Maria: Och det är lite unikt i Sverige, va?

Monika: Ja, det är det. Det finns ju bolag, alltså kommunala bolag som bygger fiber. Men vi gör det i egen regi, med upphandlad entreprenad givetvis. Och här är det viktigt att vi stämmer av med andra aktörer så att vi inte bygger på samma ställe. Vi har ju en hel del aktörer som bygger i kommunen. Så vill man veta vem som bygger i ens specifika område så får man gärna besöka tomelilla.se/fiber. Där kan man klicka på en karta. Man kan till och med klicka på sitt hus, så blir man direkt länkad till den aktören som erbjuder fiber i ens område.

Maria: När du säger att kommunen bygger själv, vill du berätta lite mer om det?

Monika: Ja. Just nu har vi ett projekt på gång som heter Agusa-Eljaröd, och vi är egentligen slutfasen av det projektet. Det har pågått ett tag. Här har femhundra hus fått möjligheten att få fiberanslutning. Detta är ju verkligen ett landsbygdsprojekt, för vi en landsbygdskommun, så här har kommunen gått in och byggt själv, för där är ingen annan aktör som visar intresse i detta området.

Maria: Jag gissar att det är extra viktigt, alltså som landsbygdskommun att stötta sina invånare att kunna bo kvar.

Monika: Ja, visst är det så. Och här i detta området där vi nu bygger där finns ju också företag, oftast lite mindre företag, men de är också självklart i behov av fiberanslutning så att de kan driva sina företag här framöver.

Maria: Vissa äldre i min omgivning har frågat: ska jag ansluta mig till fiber? Vad brukar du säga kring det?

Monika: Jag tycker att man ska göra det. Sen är det ju alltid upp till var och en. Det höjer ju värdet på fastigheten. Vi märker det tydligt nu att är det någon som valt att inte hoppa på och det blir en ny ägare till huset så hör de av sig direkt och säger varför har inte jag fiber här? Men då har man ju möjlighet att göra en efteranslutning, som det heter.

Vi har inte problem att sälja in fiberanslutning idag, för de flesta vill ha det. Det är mycket på grund av att man vill kanske kunna jobba hemifrån och man vill kunna driva företag. Framförallt på landsbygden så märker jag att man vill ha fiberanslutning. Där kan det ibland vara dålig mobiltäckning. Telia har ju stängt sina stationer, telestationer, och släckt ner kopparnätet. Där märker vi tydligt att intresset ökar för fiberanslutning.

Maria: Då har ni tryck på er helt enkelt?

Monika: Ja, det har vi. Det kan man säga. Vi prioriterar de områden som kommunen bygger ut. De prioriteras i den ordningen att har nu Telia stängt ner kopparnätet så prioriteras det området. Men det prioriteras också efter hur stort intresset är.

Maria: Jobbar ni efter något specifikt mål?

Monika: Ja, det gör vi. Vi har ju samma mål som regeringen, att år 2025 så bör alla fått möjlighet till höghastighetsbredband, som fiberanslutning heter. Det tror jag vi kommer att nå.

Maria: Det här med teknikutvecklingen, det går ju så himla snabbt idag. Kommer man behöva bygga om sen tror du?

Monika: Det kan man behöva göra. Det är svårt att veta idag hur exakt man kommer behöva göra det. Men idag där Tomelilla kommun bygger, där bygger vi en fiber till varje hus och här kan vi behöva kompletterar med två fiber till varje hus, att man även bygger in välfärdsbredband. Och då har vi byggt på det sättet att det är fullt möjligt att göra det.

Maria: Vad är välfärdsbredband?

Monika: Ja, välfärdsbredband det är att man har kontakten med kommunen. Att hemtjänsten inte behöver köra ut till de äldre och titta till dem hela tiden, utan man kan ha direktuppkoppling med dem. Till exempel med värmekamera eller larm. Nu går jag in på lite osäkert område för jag kan inte specifikt om vård och omsorg. Men det är att man ska ha servicen till de boende från kommunen.

Maria: När man väl har fått tillgång till den här infrastrukturen så kan man koppla på en massa saker med digital service och hemtjänst kanske. Du är ju också projektledare för digital kommunal service.

Monika: Precis, precis.

Maria: Men innan du ska prata om det så är jag lite nyfiken, för du är byggnadsingenjör och Tomelillatjej.

Monika: Ja.

Maria: Vad var det som gjorde att du blev intresserad av att jobba med det här med digitaliseringsfrågor?

Monika: Ja, jag jobbade egentligen i Lund då. Jag kommer ju från Tomelilla, jag är uppvuxen på landet. Pluggade i Lund ett par år, blev civilingenjör och har också forskat inom byggbranschen ett par år, om noggrannhet inom byggbranschen. 

Maria: Oj, som en alldeles egen podd.

Monika: Så jag har glidit in på det här med fiber och sedan digitalisering. När jag jobbade i Lund så kände jag att jag ville tillbaka till Tomelilla. Jag träffade min man i den vevan också. Han kommer också från Tomelilla. Vi ville bo i Tomelilla och jobba i Tomelilla, och då sökte jag jobb på kommunen. Jag jobbade på samhällsbyggnad först i ett år och sen fick jag frågan om jag ville bli projektledare för fiberutbyggnaden.

Maria: Du tyckte det lät spännande.

Monika: Det lät väldigt spännande. När vi då bygger den här infrastrukturen så kommer digitalisering efter det. Här vi vill ju kunna leverera tjänster som är enkla för kommuninvånarna. Det hänger ihop det här med fiberutbyggnad och digitalisering. Det är roligt att kunna ge service.

Maria: Det här Digital kommunal service-projektet, vad ska det syfta till?

Monika: Där är tre mål i det här projektet. Det är ett tre-årsprojekt. Vi började med det i höstas. Här ska vi då bygga upp bland annat ett digitalt nav. Vi har fått en del pengar beviljade från Europeiska regionala utvecklingsfonden, närmare bestämt 5,2 miljoner till att göra digitala insatser. Det är vi väldigt glada för.

Tack vare de här pengarna så har vi bland annat kunnat anställa en systemarkitekt som jobbar heltid med att bygga upp det här navet. I det här navet kommer vi att koppla gamla system med nya system tillsammans med nya digitala medarbetare, robotar, så att det blir en helhet. Det ska vara en väg in till kommunen där allt hamnar i ett och samma ärendehanteringssystem. 

Maria: Tack vare att ni kan ha en egen systemarkitekt så kan ni verkligen bygga det efter behoven.

Monika: Exakt. Precis. Så det andra målet i projektet är att vi ska utveckla minst tio automatiserade e-tjänster kopplade till det här navet. Här är vi inte färdiga, utan här håller vi på att kartlägga vilka e-tjänster det ska vara. Men syftet är att det ska vara enkelt för invånarna. Och det tredje - nu glider jag in lite på det - det tredje målet är att vi ska hitta metoder för att förebygga digitalt utanförskap.

Maria: Ja, vad bra. För när man pratar om utveckling i välfärden, samhället och kommunen så är det ju såklart med en massa e-tjänster som gagnar så många. Men de som inte kan och känner sig rädda och osäkra, hur ska ni jobba med dem?

Monika: I projektet så har vi faktiskt en aktivitet som heter fokusgrupp för digitalt utanförskap. Här vill vi passa på att bjuda in. Man få väldigt gärna anmäla sitt intresse till oss om man vill vara med i det här arbetet och påverka så att de här e-tjänsterna blir enkla. Layouten ska vara enkel och så vidare. Det ska helst inte gå att göra fel. Vill man då anmäla sitt intresse och vara med i det här arbetet så får man gärna kontakta Tomelilla direkt. Det gör man antingen genom att mejla till kommun@remove-this.tomelilla.remove-this.se eller ringa 0417-180 00.

Maria: Då säger man ”jag vill vara med i den här testgruppen för att testa olika e-tjänster” helt enkelt?

Monika: Precis. Man är mycket välkommen med en sådan intresseanmälan. Det är roligt om vi får in det.

Maria: Det var en bra efterlysning. Det verkar som att ni jobbar väldigt nära vad invånarna vill ha. Hur gör ni kartläggningen över vilka automatiserade tjänster som kommer att…

Monika: Här tittar vi på de mest frekventa efterfrågningarna. Vad är det man är i kontakt med en kommun för egentligen? Nu, som sagt, så har vi inte kommit så långt med den men det kan till exempel vara ansökan om förskoleplats, medborgarinitiativ, enklare bygglovsärenden och mycket mer. De e-tjänster som kommer att prioriteras är de som är lätta att få igång nu direkt och testas. Sen kommer vi bygga vidare på det.

Maria: Låter jättespännande. Låter också spännande med robotkollegor.

Monika: Precis. Det har vi snart här, förhoppningsvis. Vi är faktiskt en av de första kommunerna i Sverige, eller bland de första kommunerna i Sverige som kommer att ha den här Kommun-Kim, som roboten heter. Det står för ”Kommunen informerar medborgarna”. Så det är lite klyftigt, namnet.

Maria: Jag tyckte det var lite klyftigt också att Kim kan vara både ett tjejnamn och ett killnamn.

Monika: Det är en tanke med det också. Här jobbar vi nu med att få Kommun-Kim på plats. Vi vet ingen annan i Skåne som jobbar med det än. Det hade varit roligt om vi hade varit den första kommunen i Skåne som har Kommun-Kim. Det som är lite speciellt med Kommun-Kim är att den samarbetar med de andra kommunerna som också har Kommun-Kim. Den lär sig hela tiden vilka frågor som ställs ofta, vilka de enklaste frågorna är. Meningen är att den ska svara på de enklaste frågorna så att Tomelilla direktpersonalen kan frigöra tid till att verkligen vara en service för de invånare som kommer in och besöker oss och så vidare.

Maria: Ju fler frågor man ställer till Kim desto bättre blir hen helt enkelt.

Monika: Exakt. Så är det uppbyggt.

Maria: Så det är helt enkelt upp till invånarna att höra av sig och fråga på?

Monika: Ja, det är det. Det ska bli roligt att testa den. Som sagt den är ju ny, den får vara i upplärningsskedet. När vi får den här Kommun-Kim det vet vi inte än.

Maria: Vad roligt jobb du har, tänker jag. Det händer mycket.

Monika: Det är verkligen utveckling. Det är jättekul.

Maria: Tusen tack att vi fick ta del av ditt jobb, Monika.

Monika: Det var så lite så. Det var roligt att berätta om det.

Du har nu lyssnat till Tomelillapodden. En podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)