Vår historia

Tomelilla kommun sträcker sig från Linderödsåsen i norr till slättlandskapen i söder och utgörs av socknarna Andrarum, Brösarp, Eljaröd, Fågeltofta, Ramsåsa, Benestad, Bollerup, Kverrestad, Onslunda, Smedstorp, Spjutstorp, Tosterup, Skåne-Tranås, Tryde, Ullstorp, Östra Ingelstad och Övraby. Namnen vittnar om traktens långa historia. Ortsnamn med efterled som -by, och -stad kan ha anor ändå från folkvandringstid, medan namn med -torp eller -arp och -erup är kända sedan vikingatid. Byn Tomelilla omnämns för första gången i skrift 1437. Då var benämningen ”Tommorp lille”.

Det stora var Thumathorp som idag är Östra Tommarp i nuvarande Simrishamns kommun. Under medeltiden var Thumatorp huvudort i området. Ursprunget talar för att Tomelilla ska uttalas med betoning på i:et – Tomelilla.

Fornfyndigheterna är många, speciellt kring de större vattendragen, Verkeån i den norra delen av kommunen och Nybroån i söder, men även på höjder. På Gårdlösaåsen i Smedstorp finns lämningar efter bebyggelse under så gott som hela järnåldern. Vid denna bosättning har ”Silverflickans” grav från 200-talet påträffats. Till sin vila fick hon bland annat med sig ett silverspänne med runskrift som hör till Nordens äldsta av sitt slag.

De historiska avtrycken är tydliga i landskapet. Här finns gravhögar från bronsåldern, stensättningar från järnåldern och medeltida borgar och kyrkor. Under 1100- och 1200-talen byggdes kyrkorna tätt, framförallt i de södra delarna. Det bördiga slättlandskapet kunde föda en allt större befolkning och socknarna var små. Många av kyrkorna har rivits och ersatts under seklernas gång, men ibland annat Benestad och Fågeltofta står de till stora delar kvar som de byggdes för nära tusen år sedan.

Av de medeltida borgarna finns flera kvar, exempelvis Bollerup, Tosterup och Örup. Av andra återstår endast gräsbevuxna kullar, som Isengrims vall – resterna av ätten Grims borg från 1200-talet. Här levde den fruktade och våldsamma riddaren Jens Grim, eller Isengrim, under 1300-talet och det finns flera sägner om hans öde. Var det han själv som sprängde sig och borgen i luften för att undkomma straff eller var det drottning Margareta som stack borgen i brand som straff för Isengrims alla illgärningar?

Svaret får vi aldrig veta.

Från 1500-tal till 1700-tal byggdes flera av de herresäten som ger de södra delarna av kommunen karaktär av slottslandskap än med stora brukningsarealer, alléer och ädellövskog. Byarna låg ännu samlade i odlingsbygden medan de var mindre och mer utspridda i de norra delarna.

Här fick dock vattendragen allt större betydelse. Kraft att mala säden kunde nu hämtas i vattendragen där kvarnarna låg tätt. Hallamölla vid Andrarum, med anor ända från 1400-tal, kan fortfarande ses i bruk på ”Möllornas dag”.

Marken är även rik under jord. Kalkbrytning har förkommit på flera platser i kommunen och det ryktas även om att det förekommit planer att bryta silver. I Andrarum har man funnit rester som tyder på tidig järnframställning och under 1630-talet startades här alunbruket som har en betydande plats i skånsk industrihistoria och var i drift ända till 1900-talets början. Verket var under 1700-talet Nordens största industri. Christina Piper ledde det under dess glansdagar då det hade egna lagar och egen valuta, bedrev skola och sjukvård för de anställda och deras anhöriga. Som mest bodde här 900 personer, samma tid hade Malmö 5 000 invånare. Utöver slagghögarna vid Alunbruket och en del äldre bebyggelse, finns Christinas 1700-talsslott Christinehof kvar och minner om tiden.

Dagens slättlandskap med utspridda gårdar formades av enskiftet under 1800-talet. Freden, potatisen och vaccinet gynnade en kraftig befolkningstillväxt och jordbruket behövde rationaliseras. De små markstyckena slogs samman i större enheter och gårdarna flyttades ut från byarna. Kyrkan var fortfarande den självklara medelpunkten och flera av de romanska, medeltida kyrkorna blev för små och byggdes ut denna tid. Det blev allt svårare för alla att livnära sig inom jordbruket och många sökte sig till de större byarna som börjat samla hantverkare och spirande industrier. Onslunda och Skåne Tranås var viktiga byar under 1800-talet. Men när den svenska industrialiseringen och begynnande exporten krävde snabbare och bättre förbindelser, stambanor genom landet, var det inte där järnvägen drogs fram utan genom Tomelilla, som var en liten, fattig by på mager mark med några få gårdar och hus. Det skulle järnvägen förändra.

Den 1 december 1865 gick premiärturen på järnvägen mellan Ystad och Bjärsjölagård, en del av sträckan Ystad-Eslöv som snart skulle bidra till att knyta ihop landet. Det första tåget bestod av 14 vagnar och hade 270 passagerare.

Redan tidigare under året hade de första nybyggarna kommit till Tomelilla. Särskilt driftiga var bröderna Andersson, Anders och Per Smé, från Långaröd, som kom att ha stor betydelse för ortens tidiga utveckling. Mark till torget, som det ser ut än idag, hade skänkts av Lars Persson, och kring det växte ny bebyggelse upp. Ovan nämnda Anders startade ett ångbränneri, brodern Per en smedja, ett vagnmakeri och så småningom byggverksamhet. De följande åren sker utvecklingen i snabb takt. Hantverkare och diversehandlare söker sig till orten, det första gästgiveriet med skjutsstation byggs 1873 och knappt tio år senare anläggs ett mejeri. 1882 öppnas en järnvägslinje till Simrishamn och drygt tio år senare en till Malmö. Tomelilla får sin första folkskola 1884 och fem år senare byggs ett stort svinslakteri – grunden läggs till det som ska bli en alldeles särskild epok i Tomelillas historia.

Flera av de städer som växte upp i järnvägens spår anlades i ett strikt rutmönster. Sådana ambitioner kan spåras i delar av Tomelilla men fullt ut blev de aldrig förverkligade. Expansionen skedde i första hand runt torget och de angränsande gatorna. Det blev aldrig någon paradgata fram till järnvägsstationen. Kanske var det läget i utkanten av en socken och gränsande till två andra som tillät den något vildvuxna utbredningen de första decennierna. Säkert påverkade också den pionjär- och nybyggaranda som rådde när den nya marken erövrades.

I början av 1900-talet bor drygt 1 000 människor i Tomelilla. På knappt fyrtio år har ödemarken förvandlats till ett livskraftigt samhälle med bibliotek, fackförening,
sparbank, varmbadhus och lokaltidning. Här finns nu läkare, tandläkare och advokat, flera folkskolor och en mellanskola. 1907 startar folkhögskolan. Tomelilla har bliviten centralort och järnvägsknut med förbindelser till Eslöv, Malmö, Ystad, Simrishamn och Kristianstad via St Olof.

På en vandring genom staden möter man flera av dåtidens yrken i gatunamnen; här fanns kammakare, hattmakare, kopparslagare, repslagare, sadelmakare, skomakare och skräddare. Även ett par av männen som drev de stora handelsgårdarna återfinns i dagens gatunamn: Brüdigam, Gustaf O Sjöstedt, Gustav Ekelin och Anders Persson.

Handel och hantverk kom tidigt att dominera orten men runt sekelskiftet tillkommer allt fler industrier, nästan samtliga med rötterna i jordbruket. Vissa av dem ska prägla orten för en lång tid framöver. Här drivs bränneri, jästfabrik, stärkelsefabrik, mekanisk verkstad, mejeri, yllefabrik, och inte minst slakteri. Mejeri finns det än idag i Lunnarp men det är inte längre kobönder som levererar råmaterialet – numera tillverkas fruktdrycker och juicer.

I nära hundra år bar Tomelilla epitetet Sveriges Chicago och det var en omfattande slakteriverksamhet som gav denna beteckning. Engelska slakteriet – namnet kom sig av att företaget exporterade kött till England – startade redan 1889 och övergick 1908 till Sydöstra Skånes andelsslakteriförening. 1942 blev det Scan som var ortens största arbetsgivare ända fram till 1990-talet. I början anlände grisarna med tåg och mellan stationen och slakteriet löper en av Tomelillas äldsta gator, Larmgatan. Kanske har den fått sitt namn av larmet som uppstod då stadens kvinnor gick ut och slamrade med grytlock för att fösa grisarna längs gatan mot sitt öde? Slakteriet hade som mest cirka 350 anställda och med en befolkning på cirka 6 000 i tätorten var många direkt berörda av verksamheten. Så sent som 1990 utnämndes det till "Årets slakteri" men året därpå lades det ner i rationaliseringarnas fotspår.

1921 blir Tomelilla köping och det kommande decenniet skulle orten på allvar placeras på kartan, inte minst kulturellt. 1922 anordnade folkhögskolans rektor David Jacobsson en hantverksutställning och bygdemässa tillsammans med hustrun Greta och den mycket konstintresserade järnhandlaren Yngve Andrén. För invigningstalet bjöd de in skalden Theodor Tufvesson som imponerade och på stående fot erbjöds en tjänst som lärare på folkhögskolan. Det var inledningen på ett fruktbart samarbete mellan Yngve och Theodor som bland annat resulterade i Tomelilla konstsamling, hembygdsgården Byagården och den stora Tomelillautställningen 1927, med en stor samlingsutställning med Carl Milles verk som största begivenhet.

Utställningen varade i elva dagar och blev en stor publiksucce med över 5 000 besökare. Den etablerade Tomelillas roll som kulturcentrum och lade grunden till Österlen som begrepp. Forfarande finns många fina byggnader från 1920-talet kvar i Tomelilla. Runt Gustafs Torg finns exempelvis flera samlade. Trydefödde Eric Sigurd Persson ritade och lät uppföra flera byggnader i Tomelilla under denna period innan han flyttade vidare och bland annat skapade Friluftsstaden i Malmö.

Med bilismen minskar järnvägens betydelse och under 1950-talet läggs flera av sträckorna ner. Tomelilla fortsätter dock att expandera och upplevde en verklig byggboom under 1960- och 70-talen. Befolkningen i kommunen ökade till nära 13 000, varav hälften i tätorten.